Varför vara snabb när man kan vara gammal?

Gårdagens historiska (i min blygsamma löparkarriär) totalseger i Vintercupen togs inte genom att vara först över mållinjen, eller ens tvåa, utan genom att vara snabbare än Olof och genom att Henrik hade godheten att hålla sig borta i sista deltävlingen. För det var gubbarna som kämpade om segern medan ungtupparna var chanslösa.

Nu låter det kanske som om jag förklarar bort min egen seger. Så är det inte – jag är sjukt nöjd och lite stolt över att ha lyckats förbättra mina tider även på de kortare distanserna som ju inte precis gynnar ålderdom. 6:24 var en putsning med 3 sekunder på 2 km, och även om jag hoppats på 6:20 är jag grymt nöjd. 6:20 var länge inom räckhåll men syran slog till lite för hårt på slutet.

Förutsättningarna inför avslutande 2 km-etappen var relativt enkla. Fred och Daniel Antonsson kunde få göra upp om äran att korsa mållinjen först medan jag och Olof där bakom gjorde upp om själva segern. Olof hade ett litet försprång procentuellt och två års ytterligare procentpåslag så jag behövde ha en märkbar lucka – det räckte inte med en målfotoseger.

Jag hade i all enkelhet tänkt att lägga mig i rygg på juniorerna och se hur länge jag orkade hänga med, och Olofs taktik var av allt att döma densamma. Fyra man seglade alltså iväg från resten av klungan direkt efter start och när vi svängde vänster efter ett par hundra meter kollade jag på klockan. 3:01-fart. Jaja, det kan ju fladdra lite i början innan GPS:en greppat läget.

Koll igen. 3 blankt. Hoppsan. Jag låg limmad på Antonssons rygg och löpningen kändes lätt och avspänd. Till min stora glädje verkade inte Olof dela min uppfattning för redan här, efter några hundra meter, började han att släpa efter och låta härligt ansträngd.

Jag hängde med frontduon ytterligare en bit och första 500 rullade undan i 3-fart. Jag insåg, hur lätt det än kändes, att detta skulle kosta inom en inte alltför avlägsen framtid och med Olof släpande kunde jag kosta på mig att släppa marginellt på gasen. Fred och Daniel fick en liten lucka, men vid kilometerpasseringen, på 3:08, hade Fred i ledningen fortfarande bara två sekunder. Där någonstans började emellertid verkligheten komma ifatt både mig och Antonsson medan Fred däremot glatt konstaterade att han var uppvärmd och kunde börja springa. Mot slutet av rakan hade jag helt glömt den där känslan av lätthet som präglade inledningen, men jag hade inte hunnit till suicidstadiet än. Fred, Daniel, jag och Olof låg på rad med ganska jämna luckor och nu kände jag att det nog skulle ordna sig. Farten sjönk visserligen lite men att Olof plötsligt skulle vakna till och rusa förbi kändes inte som någon större risk.

Vid sista 90-graderskurvan slog motvinden till, men värre var att mjölksyran kom som en tsunami. 300 meter kan kännas oändliga i det läget men det var bara att kämpa. Även om jag inte ens såg Olof när jag sneglade bakåt i kurvan visste jag att varje sekund var värdefull i slutsammanräkningen.

Av 6:24 kan väl åtminstone tre minuter karaktäriseras som utstuderad tortyr i ett sånt här lopp, men vad gör väl det när man väl kommit i mål? Fred såg belåten ut, vilket förklarades av att han överträffat sina egna förväntningar med råge och kommit under 6-minutersgränsen: 5:59! Antonsson gjorde också en grym insats även om han blev klart slagen av Fred. 6:13 är dock en riktigt bra tid!

Olof kom in på 6:41, vilket är en sekund långsammare än min tid i fjol. Han hade det tungt redan från start och gav ganska snart upp kampen.

Avslutningsvis måste jag hylla Henrik Reintz, inte bara för att han var vänlig nog att utebli utan för sina grymma insatser i de två deltävlingar han genomförde. Han hade ett snitt över 81 procent och hade i princip kunnat jogga hem en totalseger. Henrik blir svårslagen i år, liksom han varit de senaste åren.