Just innan påsk blev jag sjuk. Jag visste ganska solklart att det var det alla pratade om. Hade varit och jobbat på Kågeskolan som lärare några dagar. Redan första dagen där, vikarierade bara, kände jag i atmosfären att här fanns det Coronafall. Skolan stängdes men då var jag redan sjuk. Hade feber en vecka mellan 38-38,5 , det vanliga värk i kroppen och i knoppen, trodde jag skulle dö, även om jag varit sjukare förr. Hostade inte lungorna ur mig men hade en otäck känsla i bröstet. Tog 6 doser pulmicort, kanske hjälpte vet inte. Magen tog lite stryk. Just då bad jag Gud att bara få uppleva mina barnbarn lite mer och att få träna lite till bara njuta. Jag lovade mig själv att skulle jag få uppleva en tävling till skulle jag njuta från första armtag till sista löpsteg. Efter jag blivit feberfri kändes det faktiskt inte som jag var symtomfri. Jag blir lite förskräckt då jag läser rekommendationerna om när man är frisk igen. Jag var feberfri i 6 dagar innan jag började jobba och då vågade jag bara ha onlinelektioner och jobba ute. Jag tror absolut att jag smittade än efter en par tre dagar, trots feberfri ingen hosta. Jag hade kvar den där brännande smärtan i bröstet i en vecka efter jag blivit feberfri.

1 maj smög jag igång träningen. Jag var rädd från början att ta i. Tränade på order av coach med låg puls. Corona och TVAR har gemensamma likheter. Jag tänkte fula tankar om hjärtmuskelinflammation, plötslig död i träningsrundan. Däremot var benen pigga. Länge sedan man tränade med så utvilade ben, kom nästan inte ihåg hur det kändes. Efter någon vecka började jag våga trycka på igen i backar på cykeln och i löpning. En av dagarna fick jag min nästbästa tid på varvet på elljusspåret. Då tänkte jag att det måste betyda att jag är tillbaka. En par dagar senare kom perset och började plocka PR på Stravasegment på cykeln. En lättnad , tacksamhet att kroppen inte tagit mer skada. Många är sjuka mycket längre och får följdsjukdomar, kroppen tappar mycket styrka. Vad jag gjorde i typ 10 min pass, under veckan jag var sjuk, orkade inte mer, lite yogaandning, katten och kon, några fler övningar, inbillade mig att det skulle hjälpa mig inte tappa styrka. Samtidigt fick man så ont av att ligga och halvligga i soffan, huvudvärk av sjukan eller av att ligga stilla, vet inte vilket. Jag hoppas jag kan ge hopp till er som också drabbats att man kan komma tillbaka, uppenbarligen till samma nivå.

Vad lärde jag mig? En hel del om mig själv förstås, men också att vara mer tacksam, ödmjuk. Jag lärde mig också att vila någon vecka är inte farligt, man presterar inte sämre för det. Man förlorar en massa points här då, men det är inte viktigt om man har en sund målsättning. Tävlingar är ofta på papperet mina mål, men det riktiga målet är att hålla mig frisk, stark och mota “Olle” dvs blodtrycksmedicin i grind.

Jag fick ett trevlig mail från Vansbrosimmet, ska visst tävla SM/RM i slutet på augusti i Medeldistans triathlon. Visste inte att tävlingen var flyttad, trodde den var inställd. Nu får vi träna för den och hoppas den blir av och andra vågen Corona inte nått oss då.