Men ändå jäkligt viktig och den största delen av mitt liv tänker jag träning! Utan att jag märker det, gasar jag på mer och mer och älskar det! 

Men känner samtidigt hela tiden, att jag borde göra andra saker. Som alla andra. Alla andra har så fantastiska liv, med sambos, barn och hus. Själv är jag alltid på väg till nästa pass. Men jag tycker det är superroligt, och särskilt nu när jag har börjat jobba med en coach som lägger upp träningen så den är anpassad efter mina svagheter. Att jag ibland tackar nej till andra saker, såsom en bio en lörd för att jag inte orkar får jag dåligt samvete över.  

Känner hela tiden att jag lever ett “förbjudet” liv som bara tänker på mig själv. Särskilt sen båda mina brorsor har familj och barn. Jag är den enda som “bara” tränar hela tiden. Som ägnar helgerna åt dubbelpass och återhämtning däremellan, istället för att springa och shoppa på stan, eller ta en fika….Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg, men det känns lite som att andras osynliga krav på hur jag borde leva får mig att be om ursäkt för att jag lever som jag gör med träningen i fokus, utan att vara någon elit på något sätt. Tror det bottnar lite i avundsjuka…jag har ju ett grymt liv just nu…nästan för bra, för jag har inget intresse just nu av att ändra på det..men vet att jag kanske borde göra det snart om jag ska hinna med allt det där som “man ska ha” enligt alla andra.