Igår var jag trött. Efter att ha smaskat på en justeflankstek som blev riktigt god kände jag mig helt klubbad. En vecka med arbete
efter att ha slitit som ett djur med trädgård, skafferibygge och båtköp i två
veckor har inte medfört den återhämtning jag önskade.

Jag valde istället för att cykla racer att ta en vilodag.
Men jag kommer givetvis att kompensera med att cykla idag fredag istället.

Det blev en dokumentär på Netflix och tidig läggning
istället efter det at barnen somnat. Något som var i ropet när jag läste Idrottsvetenskap
på universitet för ca hundra år sedan var föräldrapress inom idrotten
(artikeln publicerad långt efter att jag slutade). Den kändes helt plötsligt
väldigt aktuell igen när jag tittade på dokumentären ”The Short Game”
som handlar om barn i 7-8 års åldern som har kvalificerat sig till barnens inofficiella
VM på Pinehurst i USA. Givetvis är det flera amerikanska barn men även barn
från Syd Afrika, Taiwan, Kina och Frankrike presenteras. Filmen är uppbyggd på
så sätt att de först besöker barnen månader inför tävlingen och sen på ett
typiskt PGA sätt bygger upp spänningen med att följa barnens upp och nedgångar
på banan. Filmen gjorde mig både fascinerad och illamående på samma gång men
även imponerad hur vissa av dessa lillgamla barn kan hantera motgångar på ett
sätt som många vuxna verkligen inte klarar av. Men för att komma till poängen
och till det jag mådde illa över är hur barn innan 10 års ålder är
sammanmejslade tävlingsmaskiner. Jag blir jävligt illa berörd när barn sätts
under den press som de görs under en sådan tävling, jag tycker att det är helt
fel att tävlingen ens existerar. Det representerar en syn på barn som jag
tycker är fullkomligt vidrig. I min iver att veta mer letade jag efter lite
svenska deltagare och till min glädje hittade jag bara en, en som var boende i
USA. Jag hoppas verkligen att våra svenska golfklubbar inte sanktionerar att
dessa unga juniorer åker dit. Med det vill jag inte säga att barn inte skall
tävla, tävling är kul och tävling är nyttigt. OM man vill. Men extrem
elitisering i unga år tro jag bara är negativt. Att barn missar kompisar, lek mm
det som många av oss kallar ”normal” uppväxt på grund av sin egen press och
föräldrars press i viljan att bli bäst är inte bra.

Att se en 8-åring springa med bildäck i sele eller träna med
hantlar för att bygga muskler är vidrigt. Låt barnen cykla, klättra i berg och
vara med kompisar. Jag vill faktiskt rekommendera att man tittar på
dokumentären, och frågar sig själv är det dit vi vill att Sverige skall hamna?
Vi har ju trots allt en historik från 70-talet då allt handlade om bredd och
tävling var något ful. Nej tävling är inte fult och ja vi skall fokusera på
bredd. I ett mer individualiserat Sverige upplever jag att vi allt mer närmar
oss det som dokumentären visar. Bar där jag bor kan man höra föräldrar berätta
om sina barns framgångar och a de aldrig har tid med något för det är hockey, fotboll,
innebandy mm matcher varje helg.

Jag kan då titta tillbaka till men egen barndom, jag
upplevde aldrig någon föräldrapress som jag kan minnas. Jag var extrem prestationsinriktad,
vid 7 års ålder var mitt mål ett OS-guld. Jag vill lägga all min tid på
träning, vissa dagar Simmade jag med min egen grupp för att sen hänga på
gruppen som min pappa tränade tiden efter. Om jag ändå var i simhallen kunde
jag ju lika gärna vara i vattnet. Pressen var helt min egen. Jag blev ganska
duktig, men vid 14års ålder var allt slut. Axlarna var kaputt och när jag
tittar med vuxna ögon på det var nog även lusten kaputt. Hur skulle jag som
vuxen idag tackla situationen om mina egna barn var som jag (vilket de inte
är). Jag hade hoppats att jag skulle försöka coola ner mina barn. Inte ta ner
deras drömmar om OS-guld. Men jag skulle vilja få dem att hejda sig själv lite.
Så att deras unga kroppar och hjärnor hinner utveckla sig. Att våga ta ledigt
från träning att göra annat än att fokusera på resultat. Varje vinst är inge
triumf och varje förlust är ingen tragedi. För mig som förälder är situationen
den omvända. Ingen av mina barn vill tävla. Båda skyr det som pesten, och det
är helt ok. De försöker jag dock att uppmuntra att tävla då tävlingsmomentet enligt
mig är en del av det samhälle vi lever i. Vi tävlar om jobb, om att komma in på
utbildningar om att hitta en människohona eller hanne att föröka sig med.  😉

Min poäng är att det inte alltid är viktigt att vinna, det
kanske inte alltid är viktigt att göra sitt bästa, utan läras sig att gilla
situationen och ha roligt. Titta på sin egen utveckling istället på
prestationen i förhållande till andra. Jag ser mycket heller att mina barn är
fysiskt aktiva och har rörelseglädje när de är 40-50-60 än att de vinner
OS-guld. Kopplat till det hörde jag intervju med en fd svenska elitspelare i
tennis. Hennes svar på att vi inte har någon på topp 100 rankingen i tennis
idag beror på att vi inte specialiserar oss tillräckligt tidig. Jag skulle säga
att det är käpprätt åt helvete fel, Mitt svar är att Tennisen har misslyckats
med att får tillräckligt mycket bredd att någon topp har kunnat skapas. För
tidig elitisering kommer kanske skapa en och annan topp det medger jag. Men
tänk så många talanger som kommer att gå förlorade för att de inte duger i
10-års åldern?

Sedan var det något som gjorde mig glad, i P1 på nyheterna i
morse berättade de om en satsning som O-Ringen i orientering gör som de kallar
O-Ringen Flex-O. Värdens största Orienteringstävling har satsat på orientering
för personer som behöver Kognitivt stöd.

Tre banor med olika syfte och svårighetsgrad Nyfiken, Stolt
och Lycklig heter banorna.

Det är valfritt hur många kontroller som stämplas, man kan stämpla
samma kontroll flera gånger och i vilken ordning man vill. Kartan är förenklad och
an får använda hjälpmedel. Dessa initiativ gör att jag känner lycka. Läs mer
här
och barnorna kommer finnas kvar efter tävlingen. Frågan är när Gothia Cup hittar
på något liknande? Eller Simförbundet, hockeyförbundet eller någon annan av våra
stora idrottsorganisationer?

Och som avslutning, musikern Adam Tensta, som skapade tumult
när han efter ett tydligt budskap till TV4 om hur de Normaliserar strukturell
rasism traskar rakt ut ur direktsändning.

Gör han rätt eller fel? Spelar ingen roll men efter att har titta lite
närmre på vad debatten gäller kan jag bara säga att Det spelar ingen roll vad
han gör för felet ligger på ett helt annat plan. I TV4:s iver att få klick,
tittare mm har de helt enkelt skitit i att fundera över vilka fäster de bjuder
in till sin morgonsoffa, bara det skapar tittare. I det här fallet har de
bjudit in en gäst som på något sätt anser sig veta hur man tränar sin rumpa.
Sen att hon stor i TV säger röööva på bred värmländska gör ju bara TV4 ännu
lyckligare klick klick = klirr klirr. Men hade de bra ägnat någon ynka sekund
att ta reda på att flickebarnet tillika experten står för en människosyn som
får TV4:s Noll Rasism policy att inte bara falla utan krossas som is i en
matmixer. Visst det omnämnda klippet var borttaget från Youtube där hon talar om
mörkhyade och homosexuella i nedsättande ordalag. Men när jag själv inför detta
inlägget snabbt tittade på några få klipp, hittade fler. Nu tror jag inte
tjejen i sin egen lilla värld anser sig vara homofob eller rasist, men det är
just det som är lite av poängen i Adam T reaktion. Rasismen har smugit sig in
(och har alltid funnits) i det svenska samhället och åsikterna normaliseras så
att vi inte längre reagerar över hur nedsättande och kränkande de är. Detta är
strukturell rasism. Att sedan TV4 tar in henne som någon form expert ger bara
den strukturella rasismen en nationell plattform oavsett om hon uttalar sig om
rööööva eller inte. Med detta vill jag inte säga att personer med rasistiska
åsikter inte skall få utrycka sin mening, det är fritt fram. Det ger även mig
rättan ifrågasätta och utrycka min åsikt, det ger mig även rätten att
förlöjliga åsikter jag inte delar. Rätten att få uttrycka sigfritt, i ett demokratiskt land skall vi värna och inte

inskränka. Men om det viktiga nu var för TV4 att lära ut hur vi tränar Gluteus
Maxumus, Häcken, Röva, rumpan, stjärten, skinkorna eller vad sjutton vi nu vill
kalla dem är jag helt övertygad att TV4 kunde hitta en bättre kandidat. Jag
tror säkert att någon från ”Fysiopodden”, Jacob Gudiol eller någon annan med
kunskap om frågan gärna hade ställt upp. Nu väljer man istället en tjej med några veckors PT utbildning (jag gissar). Och som sagt efter att ha sett några
klipp kan jag förstå vad TV4:s syfte var, Det var inte att skapa kunskap åt
tittarna i hur man tränar utan att Ha ett inslag som tittarna kunde skratta åt.
För mer än så ger det inte. Väldigt mycket Kiviks marknad eller nästan
lyteskomik, Nästan som cirkusarnas tragiska historia med Skäggiga damer,
kortvuxna som uppträder, elefantmannen, vargbarn och allt vad som nu funnits.
Jag tror dag de alla (utan att riktigt veta) cirkusar har lämnat den sortens underhållning i historiens
dunkel. Det har inte TV4.