Bara rubriken får mig att vilja hoppa till 2019. 2018 är inget år jag
är varken stolt eller nöjd över i stort. Träningsmässigt hämtade
jag upp det fr o m oktober och framåt. Sent ska syndaren vakna.

Mina
två huvudtävlingar under 2018 var Laponia och Superfrog 70.3. Jag
kan inte säga att jag är nöjd med någon av tävlingarna i stort.
Jag gick i mål på Laponia och det är väl bra i sig, för det är
en verkligt tuff tävling. Jag var nöjd med cyklingen jag gjorde där
men inte med simningen, inte med löpningen.

Superfrog blev en riktig
groda, DNF. Repet stängdes före andra varvet på den tuffa
simningen. Jag är glad, nästan stolt att jag ändå inte gav upp
utan tog mig ut och igenom första varvet. Vill inte tänka på hur
det varit mentalt om jag inte ens gjort det. Det finns nog inget som
så starkt motiverat mig vidare i min träning som misslyckandet i
San Diego. Det är nästan svårt beskriva vilken kraft och energi
jag ville och vill ha revanch. 

Det finns tävlingsrapporter skrivna
så det är bara läsa för den som önskar. Många vill nå sitt
perfekta lopp, sin perfekta tävling, så även jag. Jag har med åren
blivit så pass ödmjuk att jag vet att jag inte kan eller ska
förvänta mig stå överst på pallen. Jag koncentrerar mig på min
egen prestation för de andras kan jag inte göra mycket åt.
Dessutom är jag en medelmåtta, har alltid varit det. Jag låter mig
hellre överraskas om jag når en mer framskjuten placering.

I
början av 2018 gick jag fortfarande utbildning i Vännäs och en del
träningsveckor där. Det var en utmaning att träna där, kallt,
mycket snö, ingen simhall, utan då måste man åka tre mil till
Umeå. Så det krävde en del planering. Stressen hängde över mig,
både företag och utbildning, försöka träna etc, så blodtrycket
höll sig inte på rätt nivå. 

Jag åkte på träningsläger i
vanlig ordning till Mallorca och det är bara med ett stort leende
att vara där och träna med trifit.

Men man kan inte leva på en bra
vecka per år. Det krävs kontinuitet. Jag har haft svårt att
riktigt hitta rutiner för min träning och bra tider i planering med
mitt jobb. När man jobbar som trafiklärare vill eleverna också ha
tiderna då man i regel tränar, sena eftermiddagar eller tidiga
morgnar.

Träningsstatistiken
2018

Totalt
under 2018 438 träningstimmar, (exakt lika som 2017) 412
träningspass. 71,2%

Simning
– 99,5 timmar, 97 pass 25,3%

Cykel
– 151 timmar, 98 pass, 23,5%

Löpning
– 134 timmar, 146 pass, 38,3%

Styrketräning
– 12,5 timmar 15 pass 4%

Yoga
tar bort en decimal vid reg. 30 min blir 3min. Antal pass 26. Ingen
säker siffra.

Triathlon
– 25,5 timmar, 6 pass 1,6%

Analys
och jämförelse av träning mot 2017 som defintivt inte på något
sätt är mallen. Jag tränade exakt samma antal timmar som 2017. Det
borde jag nästan få pris för. 438 timmar. Dock är de fördelade
på lite annorlunda vis. Det som sticker ut är simning 99 timmar
2018 mot 50 2017. Bytt träningsprogram i höst men befinner mig
också mer i Skellefteå, tillgång till bassäng. Cyklingen skiljer
sig inte så mycket, lite fler pass har det blivit i höst. Löpningen
var också exakt samma antal timmar 134. Det finns 10 fler pass, har
sprungit många och korta i höst. Där jag får skämmas är
styrketräningen 24,5 timmar i fjol, och det är inte i överkant men
bara 12,5 timmar under 2018. Jag tycker det är ganska tråkigt
styrketräna, i grupp roligt, ensam svårt pusha mig. Triathlon är
också mindre, färre tävlingar i år. Det var planerat.

I
oktober i år började jag köpa träningsprogram av Andreas Lindén
Coaching och det har hjälpt mig tillbaka till den strukturerade och
mer planerade människa jag egentligen är. Det och en stark vilja
att visa för mig själv och triathlonvärlden att jag är att räkna
med. (Triathlonvärlden bryr sig inte det minsta, men man kan ju
försöka inbilla sig det). Sedan 1 oktober till sista december har
jag förbättrat simningen med 34 s på 400m fr och 7 s på 100 m fr. En orsak till förbättringen är också att jag tagit
tag i simträningen med beslutsamhet och stort fokus efter
misslyckandet i San Diego. Jag ska minsann bli en mycket bättre
simmare. Jag är som en simmande tjur med ett rött skynke framför
med bokstäverna DNF. 

Fast lite har det blivit ett hål i skynket och
jag ser Ölandsbron skymta genom hålet.

När
det gäller cykelmomentet kan jag inte se förbättring lika tydligt
men det som är nytt är att jag cyklat wattcykel under hösten och
mer intervaller olika intervaller. Det blir intressant och se om jag
kan utveckla cyklingen mer. Ibland tror jag att jag inte testat än
var gränsen går på cykel, att jag fortfarande befinner mig i någon
slags komfortzon. Jag tror att kan man få upp kadensen på tyngre
växlar kommer det inte nödvändigtvis bli tyngre cykla men det
gäller väl att kunna hålla i det. Då får man hjälp av
rörelseenergin.

I det nya träningsprogrammet är det många och
korta löppass, många som brick på löpband efter cykling, många
löpbandsfyror har det blivit i höst. I tidsförbättring har jag
fått vänta lite mer tålmodigt än i simning. Är inte tillbaka i
2015 års form men målet är att vara där i vår/sommar igen.

Det
har börjat kännas bättre, lättare i steget, mindre smärta i
höfter. Jag fick oturligt nog en stukning av foten i oktober och det
satte lite käppar i hjulet. Många tejprullar har det gått åt.
Känner av det än men det hindrar mig inte längre. Jag har plockat
ungefär 2 min på 5km löpning sedan oktober men hade kanske önskat
4 min. Det är snart dags för test igen, få se om det hänt något
mer då.

En
sak som påverkat löpträningen är att jag förlorat min fyrbente
träningskompis. Det är förstås tråkigt och jag saknar honom.
Rent krasst så sprang han för långsamt det sista året och det
gjorde det allt svårare att träna med honom. Så träningskvalitén
har blivit bättre utan honom. Har sprungit med en lånad vovve med
betydligt högre tempo en par ggr i vinter. Det är svårt att få
det passa ihop, har sprungit så många 30 min pass. När jag tänker
tillbaka på 2015 så gjorde jag det även då, många korta
morgonpass med hundarna för att jag gillar det och det är ett bra
sätt att rasta hundar på.

Nästan
samtidigt med det nya programmet påbörjade jag en till utbildning,
för att Transportstyrelsen har bestämt det, en
utbildningsledarutbildning. Det har inneburit 6 veckoslut i
Jönköping. (Första bilden är därifrån, får symbolisera ljuset i tunneln)Det har faktiskt mest varit roligt och jag har kunnat
träna hyfsat bra där. De har dessutom 50-m bassäng. Simmade bl a
ett 10 000 m pass där, vilket jag aldrig gjort förr.

Tävlingarna
under 2018

Hallsta
Triathlon Olympisk (trasig cykel) 3:12:17

Rödbergsloppet
cykel (Boden) 80,28 km 2:41:39

Laponia
Triathlon (järnman) 16:35:30

Renbergsvattnet
runt (löpn) 12 km 1:18:05

Umeå
Triathlon Olympisk 2:58:39

Ironman
70.3 Superfrog DNF.

Är
det någon av tävlingarna jag är lite nöjd med så är det Umeå
Tri, den minst viktiga triathlontävlingen under året. Det är rätt
lustigt att det blir så. Jag minns under 2015 deltog jag i några
Holmsjön i Umeå, en träningstävling varje onsdag. En onsdag
persade jag en minut i varje moment på en supersprint. Då utan
förvarning fick man till det. Ibland sätter vi nog för stora
förväntningar på oss själva inför ”huvudtävlingar”. Vi är
fortfarande amatörer och att vi ska lyckas med en formtopp till vår
huvudtävling då inte ens elitidrottare alltid lyckas med det, är
kanske att ha för stora förväntningar. Funkar toppningen är det
bara vara glad , njut och kör hårt. Det här året har lärt mig
att njuta mer och vara tacksam över att jag har en kropp som ställer
upp på all träning och fåfängliga tävlingar. Vi är inga
maskiner som automatiskt skriver ut resultatet som vi vill ha det. Då
vore det inte särskilt spännande heller eller ens intressant.

Jag
har också fått lära mig att handskas med rädslan, tror det var
den viktigaste lärdomen jag gjorde under 2018. Har man en dröm och
ett mål att nå Kona då är det nog en viktig lärdom. Jag trodde
att Superfrog var en normal 70.3. Hur svårt kan det vara? Lite
backig simning men det gillar jag, platt cykling, lite sandig
löpning. Hade jag vetat då jag anmälde mig, det jag vet idag om
Navy Seals hade jag nog förberett mig annorlunda. Superfrog är
ingen vanlig 70.3. En dag ska jag dit igen inte 2019 men kanske 2020. Nästa års huvudtävlingar blir Jönköping 70.3, Kalmar IM och Arizona IM. Superfrog låg för nära inpå Kalmar 2019. Den svåraste motståndaren i triathlon är alltid du själv.