Ibland är löpning trevligt, åtminstone när allt klaffar. Jag lyckades klä mig lagom varmt, hittade en lagom ansträngande fart och sedan tuffade jag på tills jag kom fram. Det tog ungefär en och en halv timma, jag hade garanterat kunnat fortsätta men då hade jag fått börja ta i på allvar så dagens runda var alldeles lagom lång i förhållande till mängden tillgänglig energi.

Bild: Hade jag haft vagnen här hade det inte gått lika lätt, men bebis hade haft kul. Snacka om huppegupptäcktsfärd!

Så vackert som på bilden var det inte igår när jag sprang. Då höll jag mig i och för sig i samhället, och trots att jag spelade Pokemon Go samtidigt gick det undan så det bara rasslade om fötterna. Kontrasten mellan gårdagens pass och dagens blev slående, det ena snabbt och svettigt och det andra lugnt och vilsamt.

Löpning kan vara vilsamt. Men jag börjar misstänka att det inte blir det förrän man nått en viss grad av uthållighet, att man måste ha en viss marginal till max innan man kan börja återhämta sig medan man springer. Än så länge har jag ganska lite marginaler, men jag jobbar på det.

Om vädret och benen vill springer jag imorgon igen, en kortare runda med lite mer sprätt igen förhoppningsvis. Tanken är att den växlande intensiteten ska utmana kroppen, tvinga den att bli snabbare, starkare och uthålligare men helst utan att slita ut mig fullständigt. Om det visar sig att bebis inte vill sova i natt, sådant händer oftare än man kanske kan tro, får jag väl göra så gott jag kan och bara försöka ta mig runt. 

Det värsta jag kan göra är nog stanna på soffan, oavsett hur natten varit. Tror jag iaf.