Jag har anmält mig till Ursvik Ultra, 75km. På Extremen. Hur tänkte jag nu? Nåja, jag har ju drömt ganska länge så varför inte göra slag i saken? Jag menar, vem skulle hindra mig? Min hjärtans kär konstaterade lite lakoniskt att 75km terräng inte vore det mest stolliga jag anmält mig till och gav tummen upp när jag frågade 🙂

Så givetvis gick dagens träningspass på Extremen, för att känna lite på vilken sorts utmaning jag gett mig på. Medan jag tassade runt på ett av Stockholms tuffaste terrängspår och tittade på allt det vackra hann jag kliva snett och vint, men jag tror löpskolningen med Team Nordic Trail börjar betala sig för benen korrigerade själva, blixtsnabbt så fort det började gå snett. Det blev lite smådramatiskt ett par gånger, men inget som fick mig att tappa rytmen.

Det som kommer att vålla mig huvudbry är inte de varv jag hinner göra i mer eller mindre ljusa förhållanden, utan de varv jag måste göra i mörker. Jag får träna helt enkelt, det är ju rätt årstid för det och jag bor inte långt från spåren.

Då får jag samtidigt med backintervaller, det finns gott om backar i Ursvik, och jag får allsidig träning för hela kroppen. Trail är bra på det viset. Man blir jämntrött i kroppen på ett sätt man inte bli av asfaltslöpning. Utan att ha så mycket bevis för mina påståenden skulle jag vilja påstå att det är mindre risk för överbelastning om man springer mycket i skogen. Jag skulle vilja påstå att det är bana och asfalt som sliter mest.

Kan man annat än njuta av de här vyerna? Det är så vackert att det kniper lite i hjärtat. Lagom svalt och allting perfekt. Jag kände när jag smög omkring i skogen att jag inte är helt återhämtad sedan sist så jag lät benen jobba på som de kände för, och nu är jag inte helt uppdaterad på just den här banan men om det inte var personbästa så var det åtminstone fruktansvärt nära.