Naprapaten hittade som tur var ingen stressfraktur, däremot fick jag veta att det förmodligen var de första varningstecknen från en. När ben utsätts för mycket ny belastning kan det stressas, och om man envisas kan det brytas. Men innan det gått dit hän smärtar det och gör ont, området bli inflammerat och gör ont. Det är där, i det läget, jag är. Ultraljudet visade jättefina mellanfotsben, och min sura gamla stortå hade (precis som jag känt) en avlagring som är anledningen till att jag inte kan röra den ordentligt.

Det fina i kråksången är att det enda sättet att klara sig undan en fullt utvecklad fraktur är att dels fortsätta träna, konditionsträning för ökad blodcirkulation och dessutom lugn löpning. Ja, man måste stampa på den, frakturen, för att benet ska bli tuffare. Annars blir man bara smärtfri, men utan att benen får någon övertalning att också bli starkare.

Någonstans mellan 4 och 8 veckor tar det för en sådan här sak att läka ut, och undertiden kan jag träna som vanligt. Jag till och med uppmuntrades att göra det – med måtta 🙂

Jag trodde i min enfald att alla stressfrakturer innebar avhållsamhet från träning, men så är det alltså inte. Dessutom fick jag faktiskt beröm för att jag kom i tid, innan det faktiskt blivit en riktig fraktur. Det är mycket lättare att stämma i bäcken än i ån.

Så jag får träna allt som inte gör jätteont, jag får springa och jag bör belasta foten så mycket jag kan utan att det går över en 3:a på en 10-gradig skala, är 0 är ok och 10 är kokande olja och outhärdlig smärta.

Så imorgon ska jag och äldsta dottern på en utflykt, i lugnt tempo där vi växlar mellan löpning och gång. Vi siktar på 42km, minst. Det ska förhoppningsvis inte bli allt för kallt
Jag frågade faktiskt naprapaten om det var ok med långpromenader och lugna löppass och det var helt okej. 

Jag kan inte ens börja beskriva den trötta minen han fick när jag beskrev hur jag bytt till lättare, tunna skor och börjat köra mer löpskolning för att komma upp på framfoten. Han förklarade att det är den vanligaste frakturen de ser, den vanligaste anledningen till den är att göra som jag gjort (bytt till lättare, mindre dämpade skor och öka mängden löpskolning). Det är tydligen dessutom väldigt vanligt att det är vana löpare som springer mycket som åker på den här typen av fraktur, vanligtvis i samband med att man ökar träningsdosen och/eller byter skor eftersom man är van att pressa sig och ignorera smärta.

Jag hade precis börjat med lite tuffare löpskolning, bytt till lättare skor och börjat öka löpsdosen igen. Det stämmer perfekt i tid, och i min träning. Jag är rätt nöjd att jag inte lät det gå längre, att det inte hann bli värre och att jag vet vad jag ska göra åt det.
Och underbaraste älskling reagerade så som bara han kan. Han köpte nya skor åt mig, väldämpade och mjuka för att ge fötterna lite stöd i tillvaron 🙂