Över 1000km avverkade hittills i år, snittempo i år 6:35 min/km och snittdistans per vecka 61,2km baserat på 16,6 veckors statistik.
Om jag inte hakar upp mig på att en vecka börjar på måndagen och slutar på söndagen, utan t ex väljer att se hur mycket jag sprungit
mellan fredag och torsdag blir det intressant. Räknar jag den traditionella
veckan sprang jag 90,84km förra veckan och 48,91km denna veckan. Men räknar jag
löpta pass sen i fredags och till idag blir det 119,72km.
Det är inte
konstigt att jag är trött kanske, och inte riktigt har något klipp i steget. Det
är kanske inte så jättekonstigt att jag tycker det är tungsprunget, trots att
det inte avspeglas i pulsen något vidare. Det har hänt flera gånger att jag
tänkt att “nu måste jag ha skyhög puls” och så har jag tvärt om rätt låg puls.
Min teori är att musklerna är för trötta för att orka jobba så hårt att hjärtat får någon
anledning att jobba speciellt hårt. Om den teorin stämmer så kommer
det förmodligen att gå undan av bara helvete om två veckor när jag lättar på
träningen rejält, dosen löpning nästan halveras.
Jag hoppas det blir så i
alla fall, annars har jag gnetat och stretat i onödan. 🙂
All den myckna löpningen gör att jag sover som en klubbad säl om nätterna och äter som en häst om dagarna. Ändå har jag fullt upp att göra för att kroppen ska hinna återhämta sig, men jag tror jag lyckas. Men det kräver planering, tajming och framför allt att man bryr sig om bränslekvalitén också och inte bara mängden.
Det upphör aldrig att fascinera mig hur så många löpare kan ta maten som ska ge kroppen det den behöver med en sådan klackspark – “Ash, det reglerar sig självt” – samtidigt som de planerar intervallerna ner på sekundnivå, har örnkoll på pulszonerna och vet allt om hur man periodiserar, optimerar och sköter sin träning.
Det låter – i mina öron iaf – som att McLaren skulle bry sig om precis allt när det gäller bilens prestanda utom bränslet…
Nåja, om man nu inte hade tänkt sig att vara en formel 1-bil eller en Nascar (som jag tycker är häftigare) utan en vanlig Volvo som puttrar runt så fungerar det väl med lite nutritionistisk laissez faire. Fast redan med bara väldigt lite kontroll och mycket lite eftertanke kan man byta upp sig till en Countach åtminstone. Om man vill, hinner och tycker det betyder något.Hoppas jag inte låter flummig?
Du har all anledning att malla dig. 🙂
Tack det samma 🙂
Det känns rejält bra eftersom jag i stort sett ligger en månad före, förra året tog det längre tid innan jag kom upp i 1000km men den här gången är det med högre snittfart dessutom 🙂
Lite mallig blir man då 🙂
Snyggt jobbat! Då ligger vi precis lika, jag passerade också 1000km i går.
Ja, det är lite irriterande att undra och vilja förstå när man saknar viktiga pusselbitar. Särskilt om man börjat ställa frågan baklänges också, vilket jag nog faktiskt gjorde 🙂
Det är rätt fantastiskt vilka konstiga frågor man kan ruva på medan man springer 🙂
Vad bra att du är nöjd. 🙂
Tack för din inlägg Sylvia. Eftersom du läst kommentarerna så läste du också att jag fick ett bra svar av Leif och Kristina som stillade min nyfikenhet 🙂
Jag fick tipset att läsa ditt blogginlägg, Annica, och böjer mig för dina veckodistanser. Bra jobbat och lycka till med dina mål! 🙂
Vad gäller din fråga, ställd till allmän beskådan, så funkar jag som så att jag äter och dricker det jag gillar, i vettiga mängder utan att vara rabiat på något sätt. Jag utesluter inget, men lägger heller inte till något för att “det ska vara bra” utan har en extremt avslappnad inställning till det här med mat. Jag både älskar mat och matlagningskonsten, så det är mer eller mindre en hobby för mig. Grunden är dock – hemlagat från grunden på bra råvaror.
Min tro är att man blir bättre av mer träning. Inte av en specifik kost i specifika mängder. Jag äter väldigt bra, det vet jag, men blir inte snabbare för det, för jag har inte tiden att lägga på massor med mil varje vecka och jag accepterar det och lullar vidare. Dessutom är mat med div dryckestillbehör och trevligt sällskap, för mig, njutning. Inget jag vill laborera med för att eventuellt få bättre resultat på något lopp om några veckor eller månader. Jag lever idag och inte imorgon. Därför lägger inte jag ner någon tid på att peta i mina mat-och dryckesvanor.
Kristinas tips ovan belyser det här med att dagens motionärer tar saker och ting så väldigt gravallvarligt, så att de glömmer bort allt runt omkring, och att väldigt få elittränande sysslar med sånt som GPS-klockor, speciell kost eller pulszoner.
De bara springer. Mycket och ofta. Man blir bra på det man tränar. 🙂
Du är en pansarvagn Annica! 🙂
Nu har jag lyssnat på Uhris och jag gillar det jag hörde. Faktiskt. 🙂
Fast om lust och glädje skulle definiera vem som är vad skulle Fredrik Uhrbom också vara en volvo, och han är baske mig en Nascar, men han verkar utifrån det lilla jag läst älska löpningen och springer för att ha kul! En viss Haile gjorde också det, och min idol Bekele.
Jag har bara hört talas om en enda elitsatsande som inte älskat att träna – Magdalena Forsberg. Men hon älskade att vinna så hon tränade ändå, men hon är den enda jag hört talas om.
Nej, jag tycker ni underskattar er själva eller är för ödmjuka, också en egenskap jag observerat hos bra löpare. Inget jante-tjafs, men en fin ödmjukhet.
Men jag tror iaf jag fått ett bra svar på varför det till synes är så många som inte bryr sig om krubbet. 🙂
Vad snälla ni är som stillar nyfikenheten hos en Fiat 🙂
Uhris blogg är den enda jag läser kontinuerligt.
Har ni lyssnat på det här? Jag har inte gjort det, men ska.
http://blog.svd.se/maratonbloggen/2014/04/25/dagens-motionarer-tar-sig-sjalva-pa-for-stort-allvar/
Tänkte på bilar då, förutom mat. Mina prioriterade mål i år är VSM-tävlingar. Men ser mig inte som en Porsche. Som jag ser det ska man då vara i, eller inte för långt ifrån, den klass som Gunnar Durén representerar. Undrar om han går på högoktanig bränsle?
Jodå, jag är en tvättäkta “lustlöpare”. Har jag inte lust så utmanar jag mig inte – så är det. Gjorde jag det skulle jag krascha. 🙂 Stanna och gå hem helt enkelt. Jag avskyr att plåga mig mentalt, i allt jag gör från mat, träning till livet i allmänhet. 🙂
Du har absolut rätt i att det säkerligen finns många som borde se över sina matvanor. Bara att kolla i kundkorgarna på stormarknaderna en fredag inför storhandlingen….. Jag är så elak att jag brukar kika i folks kundkorgar och kolla om jag ser något samband mellan personens yttre och korgen. Skrämmande ofta finns det ett sådant. Så, nu får jag väl ett batteri arga läsare på mig – men det får jag försöka hantera…. 🙂
Peace and love!
Hahaha du är definitivt en Porsche om jag någonsin träffat en, med både acceleration och hög toppfart. Driftsäker dessutom, det är mycket sällan du kraschar 🙂
Fast där har du en poäng, det kanske är så att det inte behövs pillas i vanorna hos de som är duktiga löpare för att vanorna redan är i grunden så bra att det är gott nog s a s? För det måste ju vara lättare att vara avslappnad kring maten om man egentligen inte har några olater som kan sabba tillvaron?
Samtidigt vet jag att det finns ganska gott om personer (riktiga volvolöpare alltså) som skulle må bra rent generellt av att inte äta så mycket snabbmat, helfabrikat och annan skräpmat. Det är de personerna jag är övertygad om skulle kunna vinna en förskräcklig massa på att “peta lite i vanorna”.
Men om kosten blir ytterligare ett stressmoment i en redan stressig tillvaro kan det lika gärna kvitta, då gör det antagligen mer skada än nytta att börja rota i det misstänker jag.
Gissar jag i alla fall, jag kastade ut frågan och funderingen till allmän beskådan eftersom jag inte har den blekaste egentligen 🙂
Nu är jag en vanlig “Volvo-löpare” och kommer aldrig någonsin konvertera till “Porsche-löpare” vad jag än stoppar i mig. Jag äter det jag är sugen på och mår bra av och tror att det i slutändan blir en ganska bra mix av nyttigt och njutigt – i alla fall för det jag åstadkommer….
Jag tror inte att det är så vanligt att den som planerar sin träning minutiöst har katastrofala matvanor. Däremot har nog många ett ganska avslappnat förhållande till maten. Steget från katastrofalt till minutiös nutritionsberäkning, vägning etc etc är ju jättelångt.
Lagom är en bra måttstock många gånger tycker jag.
Men vad vet jag. 🙂
Du tror inte det kan vara så att du inte tänker så mycket på det för att du har i grunden goda vanor, så du behöver i stort sett inte bekymra dig? Jämfört med mig t ex, som fram till för några år sen hade katastrofala vanor och åt jättedåligt äter du exemplariskt. 🙂
Nu äter jag ju inte skräpmat kanske därför jag inte funderar på det så mycket. Men jag kan inte komma på ett enda tillfälle jag kommit fram till att ett resultat berott på kosten. Däremot har jag flera gånger sprungit under min förmåga efter dagar med mycket resande. Nu kan det ju även ha en koppling till kosten för resdagar blir maten ofta mer oregelbunden och på konferenser brukar det bli för mycket ätande och för lite rörelse.
Nu lägger jag inte ned så mycket energi på att planera träningen, inte ens när jag var utan coach, men jag tänker en del på den. Men på kosten tänker jag inte alls. Frukost blir som vanligt. Lunch vad haket bjuder på som jag känner mest för. Middag blir som den blir. Mellanmål blir det sällan. De enda gånger jag tänkt på maten är veckan före öppet spår och marathon. Försökt fylla på depåerna, men inför de två sista drog jag ned på det. För att inte känna mig tung och seg.
Tack 🙂
Men jag förstår inte, varför lägger man ner så enormt mycket tid på att planera träningen och sen inte tänker alls på kosten? Det är väl en sak att gilla saker, och se till att det finns en plats för t ex vin, chips eller vad det nu är man gillar. Teoretiskt skulle man ju ändå kunna tricksa lite med kosten, man måste ju inte göra som Gunde heller 🙂
Är det ointresse? Tidsbrist?
Jag har grubblat hela dagen, för jag vet ju att det t om är ganska vanligt. Men jag begriper det inte 🙂
Grattis till 100mil. Då blev man ju lite nyfiken var man själv ligger. Jag tycker ändå jag tränar rätt mycket och är ganska seriös i min satsning. 90 mil är det. Men då är det rätt mycket kvalité och inga pass längre än 25km. Sedan måste jag bekänna: Jo, jag tar maten med en klackspark. Eller kanske inte, för jag äter vad jag tycker är gott. Men ransonerar så jag inte går upp i vikt. Ännu värre är det nog med dryck. För vin gillar jag för mycket. Men kanske är det då bränslet som gör att jag inte är en topplöpare. Å andra sidan så de i min ålder som slår mig tränar nog alla mer i km och timmar.