Med en mil (och två meter – lite marginal måste man ha) om dagen i ett helt år slår 2013 alla tidigare mängdrekord för denne medelålders motionär. Men hur var det i övrigt? Jo, det ska vi snart se, för nu har det blivit dags för årets nyårskrönika.
Målsättningarna inför 2013 var tuffa. Sub 2h på Lidingö, 36 på milen och 1:20 på halvmaran. Blev det även en mara skulle den gå under 2:50. Bågen var således strängad med ståltråd och det var liksom bara att köra igång träningen efter uppehållet hösten 2012. Som antytts ovan rullade träningen på alldeles utmärkt, åtminstone från februari och framåt. Januari var lite förlängd startsträcka efter skadeuppehållet. Detta mängdmässiga succéår skulle dock komma att bevisa en gång för alla att mängd inte är allt.
2012 förresten. När jag läser den årskrönikan är det spruckna ambitioner som dominerar. Frånsett milen, där jag dunderpersade på 36:15, gick det årets målsättningar (identiska med de för 2013) helt åt fanders. Den gången på grund av eländiga förutsättningar (värmerekord på halvmaran) och/eller skador (ingen mara, endast ett misslyckat halvt Lidingölopp).
Även 2013 sket sig de hårt satta målen, men den här gången var kraschen lite mjukare. Om vi börjar med halvmaran så hade jag redan i god tid före start släppt tanken på 1:20 – jag hade helt enkelt inte kört tillräckligt mycket tuffa, längre tröskelpass för att det skulle vara realistiskt. Jag ställde mig i stället på startlinjen med målet att få ett bra formbesked inför Lidingö, att eventuellt hota mitt pers på 1:21:47 och kanske ta nån skalp eller två. Facit blev att jag spöade Olof på en halvmara, vilket bara det räcker för att vara nöjd. Perset stod sig (tiden blev 1:22:25), men det var en bra tid med tanke på sololöpning. Som formbesked satt det som en keps.
Lidingö. Också här hade jag i god tid före start reviderat min målsättning. Jag hade visserligen sprungit ganska många långpass men dels var de, med ett par undantag, för korta och dels hade jag alldeles för lite kuperad löpning i benen för sub 2h. Målet för dagen var i stället 2:05, med mitt gamla pers (2:06:40) som skamgräns.
Tyvärr var min taktik för dagen lite väl optimistisk och krutet var, om inte slut så i alla fall rejält nersvettat och fuktigt. Andra halvan gick ordentligt segt och även om det blev nytt pers var det med endast 10 sekunders marginal. Vilket egentligen innebär dött lopp om man tar hänsyn till att loppet från 1A är ca 40 meter kortare än från 1B.
Någon marastart blev det inte 2013 och därmed återstår milen, samt alla andra lopp där man kan jämföra tider. Och det är nu det kompakta mörkret breder ut sig, ända fram till årets sista tävling då plötsligt allt stämde igen.
Alla (i stort sett) smålopp på Gotland detta år har nämligen haft två saker gemensamt. Tiderna har varit sämre än tidigare år (i några fall rejält sämre) och jag har vikt ner mig mentalt så fort det börjat ta emot. Vi kan ta några avskräckande exempel:
Viruddenloppet 2013: 37:23. Dito 2012: 36:15.
Långa terräng-DM 2013: 45:29. Dito 2012: 44:51.
Korta terräng-DM 2013: 15:41. Dito 2012: 15:28. (och 2011: 15:18)
Ja, vi behöver väl inte fortsätta den deprimerande uppräkningen. I början av hösten hade jag tagit dessa siffror till mitt hjärta och börjat förlika mig med tanken att jag nu var en åldrande och därmed inbromsande löpare.
Det var helt enkelt dags att börja leta efter roliga rollatorlopp och att ställa om ambitionerna till mer geriatriskt ampassad nivå.
Men så fick jag för mig att köra lite ordentlig kvalitet i november. Och jösses vad det hände grejer helt plötsligt.
När Lucialoppet avgjordes i halv storm och halka var det en Ängis i nygammal storform som ”tåade linjen”. Klungkampen mot Olof, Henrik och Lill-Daniel gick visserligen åt helvete men det bekom mig (nästan…) inte alls eftersom det blev ett praktfullt nytt pers på sträckan. 39:04 på 10,6 km i allt annat än perfekta förhållanden tar jag som ett kvitto på att det ännu inte är kört, bara jag lär mig att växla upp ordentligt från mängdträsket.
Mängd i alla ära – det var naturligtvis den som lade grunden för den snabba fartutvecklingen när jag väl började köra lite spypass i slutet av året. Intervaller har jag förvisso kört under hela året men en viktig pusselbit har nästan helt saknats: tuffa tröskelpass. När jag väl slängde in dem gick det efter några få veckor att springa P18-milen sub 38 på träning. Utan att maxa.
Inte minst viktigt är att dessa pass härdar skallen. Intervallpass kan vara duktigt jobbiga, men mentalt är det lättare att hantera farten när man vet att man snart får vila. Att däremot gnugga på kilometer efter kilometer trots stigande obehag är något man måste utsätta sig för även på träning, annars blir det som det så ofta blivit under 2013: en bit in på andra halvan kommer de negativa tankarna, som trötthetens siamesiske tvilling med taskig attityd. Och så viker man ner sig.
Inget sånt i år. Målsättningar i tid vill jag inte sätta här och nu, det viktiga är att jag i de tävlingar jag springer kan visa att det fortfarande går att putsa gamla pers.
Peter Larsson, 15 km: 1:02:18, 30 km: 2:05:01
Gubben Ängshammar, 15 km: 1:00:19, 30 km: 2:06:30
Jo, jag tyckte ju inte att en 40-mil borde vara för tuff, men man får inte glömma att inte heller öppningsmilen är platt som en pannkaka. Endast i jämförelse med dödsmarschen 15-21 kan den beskrivas som platt. Däremot har den några riktigt lättlöpta partier, bl a förbi Lidingövallen där publikmassorna tyvärr inspirerade mig till en 3:43-km som nog kostade en del längre fram. Jag upplevde ju inte att jag speedade upp men så fort åskådarleden tunnades ut kändes det. Det är lätt att lura sig själv…
Jag tycker nog ändå att 40 på första milen borde vara för hårt för dig, utan jag hade nog lagt upp det liknande. Nåt år med siktet på medaljtid öppnade jag dock för hårt och hade 41 på första milen, needless to say att det var för hårt och jag slutade på 2:20. Snygg disponering av din kompis! Antar att du hade kanske 1:01 vid Fågelöudde och han då 1:03, vilket betyder att han avslutade andra halvan på 1:01 för att komma in på 2:04 för att slå dig med två minuter?
I vanliga fall kan jag jogga runt på 2:20-2:25, utan större ansträngning, men att kapa 20-25 min från det verkar ju omöjligt!
Ja, 1:20 är jag riktigt nöjd med! Man brukar säga att man kan hålla samma tempo i en HIM-löpning som på en vanlig maraton, vilket ger 2:40. Även om det är en teoretisk siffra, som jag tänkt på länge, så tror jag att jag är god för det. Jag tror att jag har lättare med 2:40 på en platt maraton än 2h på Lidingöloppet. Konstigt nog.
Hatten av till honom! Det var riktigt fin disponering!
Det är knepigt, det där Lidingöloppet! Jag tänkte lite som du är inne på, att man måste skubba på lite på de “lätta” delarna för att ha råd med den oundvikliga inbromsningen mellan 15-21 km. Så jag öppnade på 40 blankt på första milen, kändes hur skönt som helst. Men redan under 10-15-segmentet fick jag börja ta i lite för att hålla den farten och sedan föll jag tungt på andra halvan. Trots allt trodde jag 2:05 skulle vara lugnt när jag kämpat mig upp för Grönstabacken och tittade på klockan. Det räckte med att snitta ca 4:15-fart på resterande 9 km, men det var fan hopplöst att få farten tillbaka. Precis när man kommit in i flytet igen tornar den satans fisken upp sig som en vägg.
Lärdom: det är viktigare att ha med sig krafter in på andra halvan än att ha minutrar på banken. Min klubbkompis som var två minuter efter vid 15 km susade om mig efter Abborrbacken och skaffade sig en segermarginal på nästan två minuter bara på den korta biten in i mål. Jag hade inte en sportkeps när han drog om.
1:20 på en Iron Man-halva är helt brutalt bra. Jag har inte varit i närheten av det resultatet utan de där uppvärmningsaktiviteterna i våtdräkt och på cykel… 😉 Så nog borde 2h vara realistiskt, inte minst med tanke på din hemmafördel.
En annan klubbkompis genomförde nog det helt perfekta Lidingöloppet, utifrån sina förutsättningar. Kolla halvmilsstaplarna – i stort sett helt jämn fart (3:45-3:46) utom mellan 15-20 där det gick på 4:06. Som kuriosa hade han kraft nog att dra på så in i helvete ner från förvarningen att han faktiskt bara fick spö av segraren, Korir, på den etappen. Ett faktum som han eventuellt har råkat nämna ett par gånger… 😉
Lycka till på tisdag! Min vintersäsong blir ganska mängdbetonad, med några få fartpass för att orka slå om till “race mode” i vår lokala vintercup – 8, 6, 4 resp 2 km ungefär varannan helg.
Det är konstigt det här… Jag har ju också tänkt mig att 2h på Lidingö ska gå bra. Det är ju ändå hemmabana och jag springer långpass där nästan varje helg. Men fan heller!
Jämförelsevis så har jag 1:18 på halvmara och 2:54 på maraton (borde vara god för 2:40 tycker jag – inte nu, men när jag är i form). Men jag har aldrig kommit under 2:13 på Lidingö. Trots 3:53 på Lidingö Ultra 50K och att jag joggar runt i 4:45-fart på träning. Det är ju dock inte omöjligt att det är mina 87 kg race-weight (90 kg julvikt nu) som spelar stor roll så fort det blir lite backigt.
MItt problem att bräcka tvåan är nog att jag måste ner i 3:45-tempo där det är platt för att ta igen de, i backarna, förlorade minutrarna. Alltså inget asskönt tempo att hålla i två timmar. Dock så överlevde jag 1:20 (3:48/km) i 21,1 km på Mallorca efter att ha simmat och cyklat.
I övrigt så är jag imponerad av dina pass där det sällan rapporteras om en km-tid över 4 min. Det är ingen walk in the park för mig längre, utan så låga siffror måste förtjänas. Även om km-intervallerna ligger runt 3:30, så är det långt ifrån en avslappnad jogg att komma under 4 på ett annat pass.
5km-test på tisdag, spänner nog inte bågen helt utan siktar på 18 minuter, vilket borde vara rimligt utan att avlida på kuppen.