Mitt liv är egentligen en lång runstreak. Liksom definitionen av en. För de som inte vet handlar en streak om att springa varje dag – inte särskilt långt – 1 mile eller motsvarande 1,6 km – men för de som inte är vana blir det ändå en påfrestning över tid. Det fina är att efter x antal dagar går det av bara farten. Känns inte ens jobbigt att snöra på sig skorna. Det blir en del av den dagliga rutinen. Vi är vanemänniskor och gillar rutiner. Med andra ord – ett perfekt sått att komma igång och vidare med sin träning. Faktum är att efter en tid har du också blivit starkare.
Men visst – det kan också bli för mycket. Det är lätt att ta sig vatten över huvudet. Och har man särskilda mål med sin träning behöver man också vila. Hemligheten är att då att just enbart göra dessa 1,6 km de dagar som du egentligen inte skulle springa. Håll dig alltså till din träningsplan och låt denna extra löparkrydda bli som en återhämtning under dina vilo- eller alternativträningsdagar.
Som sagt jag springer jämt. Men i januari utlyste Salming Running en streak. Klart jag borde vara med då jag är deras ambassadör. Hade inga ambitioner mer än att registrera de löpta kilometer jag ändå gör. Så blev det också i en dryg vecka innan en amerikansk marinsoldat efterregistrerade sina kilometrar… Pang. Så började tävlingsdjävulen ge sig in i leken. Med besked. 100 km i veckan blev till 130, som blev till 150 och toppades med 210… Och jag vann. 631 km på 31 dagar i januari. Han sprang på Miami Beach i behagligt klimat. Jag, en gravid svensk kvinna, tillryggalade större delen av min distans med metalldobbsskor i ett fruset Sverige. En ojämn match vilket gjorde det extra roligt att toppa listan. Just det. Det var ingen tävling. Yeah right.

Vänliga hälsningar,
Frida Södermark
0 Comments