Så har vi laddat upp
och förberett allt in i minsta detalj. Redan dagen innan var benen skönt
uttröttade av fys-pass, för inte trodde jag att vi faktiskt skulle komma ut
idag. Natten firades sedan in med att somna först vid 4-snåret, av ingen
anledning alls, och morgonen med att stirra ofokuserat på lavinrapporten på en
allt för ljus datorskärm. Den säger tre (3), hög alltså.

Så föreslår Markus
en tur till Toreck. Jag kommer osökt att tänka på kaffe.

Ja, Toreck är kanske
görbar. Vi har i alla fall gjort just den turen många gånger förut så vi känner den
väl. Men de 50 centimeterna nysnö som kommit på ett par dygn, kommer de att
förbli i timid vila på det brantaste partiet? Och, räcker snön till att fylla upp
kalhyggesbacken? Och längre upp, de djupa sprickorna rakt ner i berget, i
karstterrängen, är de tillräckligt övertäckta sedan innan?

Vi sitter och
hypotiserar en stund om hur turen kan te sig bit för bit, hela vägen upp. Inne
i värmen har vi all tid i världen. Därute är det iskallt. Och oemotståndligt
vackert. Lätt fluffig snö över granar och hustak. Klar himmel. Solen är inte
ovanför berget än, men den visar sig snart nu. Vi bestämmer oss för Toreck, och
jag bestämmer mig för kaffe.

Jag har en ny fin
lavinryggsäck för i år. Tanken är att jag ska bli tryggare med den. Det säger
andra, men jag själv är mer skeptisk. Trygg blir man väl genom kloka turval? Nu är väskan i alla fall min, och jag glömde visst att sätta in gaspatronen som gör den till en lavinryggsäck, när jag
fick hem den. Patronen ligger nog i vårt lilla förrådsrum, i en kartong bland
ett hav av andra kartonger utspridda över golv och hyllor och frys – att slänga
skräp har inte varit så prioriterat sedan vi kom hem efter jul. Jag går in,
trampar på kartonger, tappar lite saker från en hylla och även mitt hopp i
kartonghavet. Återvänder till kaffet i köket medan M får reda ut vilken kartong
det egentligen var jag borde leta efter. Han hittar den mirakulöst och sätter snart in patronen pedagogiskt, så att jag kan se och lära. Mitt kaffe är slut men
det känns trots allt redan bättre.

Så var det alla
andra prylar man skulle ha med sig på tur. Vad var det nu? Spaden och sonden
har jag hittat, och stighudarna verkar ju passa som de skulle i nya väskans
ytterficka. Men var är min lavinsändare? Den måste testas i år igen. Och
var är Markus vantar? Och min dryckesvärmehållare? Och Ms mössa? Och herregud,
var är egentligen Ms vantar?!??!

Två timmar efter
beslut har vi lyckats packa, fått på oss pjäxor och är på väg ut genom dörren.
Tur att det blir lättare nästa gång. Det blir lite för ofta såhär, första
vändan på säsongen.

På tur

Fördelen med att vara sent ute är att andra
redan har spårat. Och nog vet vi att det är helgdag idag och att det
förmodligen inte kommer att bli ensamt, men lite överraskad blir jag ändå. Dels
så är det ju jättekallt, vilket inte alla gillar, men framförallt så är
lavinrisken hög! För hög för att ge sig på något man inte redan har bra koll
på. Är alla de vi träffar på vägen upp locals? Vi känner inte igen någon, men entusiaster är de helt klart, det syns lång väg. Och optimister – det är vi alla.

Glad optimist!

Egentligen ska
spåret dela sig nära en liten stuga längre upp. De som ska till Toreck går upp
där, annars går man rakt fram, mot Windecksattel. Men backen upp mot Toreck är
nu fortfarande helt orörd. Vi tycker att det är lite märkligt. För även om
Windecksattel är en enklare tur så är den mer lavinfarlig med branta sluttningar omkring. Varför välja den
farligare en dag som idag?

M lägger eget spår
åt oss upp mot Toreck. Själv är jag för trött. Fast han borde vara ännu
tröttare med sitt fyspass igår. Jaja. Spårande i en halvmeter nysnö är hursomhelst en
rätt långsam aktivitet, vi lufsar lugnt mellan snötäckta granar. 

Så, efter en god stund
poppar ett annat spår upp från branten till höger. Även det är alldeles nytt, bara en eller två har
gått upp här innan. Och längs det kommer två turare på väg mot oss, alldeles nedanför. Jag blir konfunderad då jag aldrig sett spår gå upp här förr och frågar dem
om hur det var. Det är ju faktiskt också lite känsligt i dessa trakter om man
går fel, med vildskyddsområden här och där, och jag tänker att det kanske inte
är de som är fel ute, då de säger sig ha passerat några skyltar, utan möjligtvis vi? Eller
varför har vi annars gått helt ensamma? Zoner och regler kan kanske ändras från
ett år till nästa. Det måste kollas upp.

Men tillbaka till
turen. För stunden är vi glada över att kunna följa i någon annans spår igen.
Det kommer verkligen underlätta färden. Eller kommer det?

Leken “klättra buske”

Det tar bara några
minuter från den första lättnaden till att spåret snurrat in oss bland höga buskar. Inte
spårarens fel får jag förtydliga! Vägen brukar gå här, men dessa buskar brukar
också vara översnöade. Nu är det ingen normal vinter; snön har nästan helt lyst
med sin frånvaro. En gång får vi vända vid en vägg av buskage, och efter det klättra över andra buskar.
Alltså, ta av en skida, kasta den över buske, ta av den andra, sjunka ner
djupt, klättra över, spänna på igen, och upprepa det hela några gånger. Lite
äventyrligt; som en naturlig hinderbana! Man får vara rädd om grenarna också förstås, men det är ganska robusta växter som inte blir ledsna över en sån sak. 

Leken “kasta skida”

Det verkar som om Toreck ändå var ett lite optimistiskt turval just nu. Men vi fortsätter
eftersom vi vet att det snart öppnar upp sig.

Äntligen, öppet landskap!

Whoomp.

Det är ljudet en
skidturare förr eller senare lär sig att inte älska. Lätet av snö som sätter sig, på ett
plötsligt och ofta lavinfarligt sätt.

Whoommp.

Terrängen vi går i nu är inte typiskt lavinfarlig; tvärtom tack och lov. Men ändå är ljudet
obehagligt. Både M och jag får flera ‘whommmp’ var, och vi undrar hur det ska
bli att åka ner.

Det snöar lätt nu.
Moln täcker solen precis där vi är, och det är kallt. Nya buskar sätter krokben
för tvåbenta och på ett ställe går spåret obehagligt nära, eller över, en
spricka. Det börjar faktiskt bli lite tröttsamt alltihop. Vi når den där lilla kullen
som har en fin gammaldags vägmarkering, och får från dess topp utsikt över den
fortsatta vägen. Buskar, buskar, buskar överallt.

Buskar!

Är det dags att
vända så är det! Inget svårt beslut alls idag. Det lilla spåret kringlar mödosamt vidare
men vi ser ingen poäng längre. Istället packas fikat och
thermos upp, teet värmer fint i kylan. Det är ju meningen att ha det trevligt också, när man idkar friluftsliv!

Vi växlar några ord med dem vi
träffat tidigare på det inkorsande spåret, som nu är ikapp. De bestämmer sig för att gå vidare och är iväg på en minut.

20 minuter senare
hejar vi på dem nästa gång. De är ca 15 meter fågelvägen bort från oss, i ortogonal
riktning från toppen. De följde helt enkelt det lilla spåret bland buskarna i
en stor S-kurva, kanske inte så fint sinusformad egentligen, och det har tagit dem 15 meter och de ska precis
fortsätta bortåt i riktning toppen igen. Jo, de är medvetna om att de måste ta sig tillbaka samma väg sedan. Ingen jättefin skidåkning den biten, just idag.

Några andra kommer
mot oss. De stannar och växlar några ord och funderar över om det är värt att
fortsätta, medan vi blir klara och packar ihop. Jag försöker värma kalla
fingrar inuti duntumvantarna medan M samspråkar lite. De bestämmer sig för att pausa och sedan vända.

Vi tänker låta
stighudarna vara på så att vi kan hantera de närmsta hindrena, och börjar försiktigt åka tillbaka. Ännu några fler kommer mot oss. Vi måste ta oss förbi den där
obehagliga sprickan utan att åka på någon och det är inte helt enkelt.

Men jag är inte bitter. Stunden har äntligen kommit
att få ta av stighudarna, och åka skidor på riktigt! För här öppnar terrängen upp och
bjuder på några härliga, korta men ovanligt långsamma svängar i den höga snön.
Med bara en liten felbelastning på skidorna bromsas jag upp och blir stående – vilket händer några gånger – det gäller att försöka hålla sig flytande! Underbart roligt, och för en stund
är allt förlåtet.

Sedan blir det brant
och Markus pekar med staven mot längssprickor i snön. När jag ser dem går en rysning
längs ryggraden. Nej, där kan vi helt enkelt inte åka! Vi beslutar raskt att ta
den flackaste vägen bland buskarna och hålla ännu mer avstånd mellan oss. Allt
går bra.

När den brantaste
delen är avklarad flackar det ut nästan helt en bit. Jag älskar den sträckan!
Den är lika fin varje gång. Man får åka som i en tunnel mellan träden längs ett
smalt spår – barnsligt roligt, som en enkel hinderbana med lätta mjuka gupp och
lagom snabbåkt. Blir farten för hög är det bara att åka runt något träd där
ingen annan åkt. Fast idag var väl problemet snarare det omvända, vi kör fast
ett par gånger i snön. Men det kanske är lika bra. Vi behöver pulsa lite för att få upp värmen i kroppen.

Nere vid stugan blir
det ett stopp för att tina smådelar. M måste ta av sig en pjäxa och strumpa för
att värma upp tårna, själv klarar jag mig med att knyta ihop fingrarna inuti
vantarna. Just nu gör de rätt ont, men det är ett gott tecken, visar att de är
på väg att bli sig själva igen.

Den sista biten ner
från stugan är en sann dröm. Här finns bara grässluttningar – inga dolda stenar
som rispar belagen, och nästan inga oanade gupp. Lagom lutning och mycket
fluff. När vi kommer ner i dalen skiner våra rödflammiga ansikten ikapp med solen. Tack för idag, Toreck!