Två gamla racerapporter och en allmän höstuppdatering kanske kan vara på sin plats. Bloggen har legat för fäfot ett tag eftersom inspirationen varit lite låg. Det blir väl så när det jag oftast skriver om, det vill säga loppen, varit ganska odramatiska historier. Även träningen har varit ganska odramatisk – varken bra eller dålig utan mest intetsägande.

Eftersom jag vet hur snopen jag blir om två år när jag ska friska upp minnet från tidigare Högklintslopp och NXR och inte hittar något, så det är lika bra att rapportera av. Utomstående läsare varnas: det händer inte så mycket.

Till Högklintsloppet kom jag denna gång som regerande mästare eftersom startfältet i fjol var så tunt att jag lyckades vinna. Stort, dessutom. Den risken var minimal denna gång eftersom Fred var på plats. Däremot var andraplatsen i princip klar redan på uppvärmningen. Olof var den ende tänkbare utmanaren och han är tyvärr fortfarande inte smärtfri utan tränar på halvfart.

Jag hörde Olofs flåsande i ryggen ungefär fram till skogskanten efter 400 meter, sedan var den kampen avgjord. Jag hängde med Fred bra i början men den kampen var förstås också avgjord. Mitt enda mål i livet blev då att putsa förra årets tid 27:02 så att jag kom ner på nåt som började med 26. Vid den berömda nyponbusken uppe på Högklint visade klockan på 12:50 så då kändes det fullt görbart. Problemen är dock för det första att vändpunkten inte riktigt ligger på halva vägen, eftersom man springer en omväg ner på hemvägen, för det andra att Fridhemsbacken är ett segt jävla as när den ska tas i fel riktning.

På något sätt rullade sekunderna ifrån mig och trots en heroisk spurt i uppförsbacken mot mål blev det 27:03. Svordomar kan ha yttrats, vad vet jag.

Något mindre självklara förutsättningar var det vid start på NXR, men okulärbesiktningen gav ändå en hygglig chans till bronsplats, och därmed prispengar. Ut från start stack favoriterna Fred och fastlänningen Daniel Gleimar iväg sida vid sida medan jag först hade damfavoriten Johanna Bäcklund strax före mig. Efter ett par hundra meter gled jag om och därmed var dramatiken över för den dagen. Banan var relativt torr, vilket förstås inte betyder att det är jättelättsprunget, ända fram till Hästskon där det i år inte fanns några möjligheter att smita förbi vattenhindret ute på kanten. Eftersom jag anlände i ensamt majestät tog jag det lugnt och kontrollerat genom det iskalla och bajsbruna vattnet och började springa igen i geggan. I år kröntes hela upplevelsen av att det låg ett snöhinder halvvägs upp för den snorbranta backen upp från geggpartiet. Vid det laget är benen rätt stumma så det är skönt att de två kilometerna tillbaks mot varvning är hyggligt snälla. På myren var banan ändrad så att man fick några hundra meters lättlöpt grusväg till målbågen, men därefter var tvungen att klättra över den stora vallen upp mot “Berlinmuren”. Varvning på 21:20 och bak till Bäcklund hade jag ca 30 sekunder. Som ren kuriosa, vi tävlade ju förstås inte mot varandra.

På andra varvet hade jag såpass bra koll på läget att jag tillät mig tanken att det enda som kunde hota tredjeplatsen var att jag sprang omkull och gick sönder. Således tog jag det väldigt försiktigt på alla knepiga partier. Att andra varvet tog 22:45 betyder inte att jag kroknade totalt utan bara att jag inte sprang snabbare än jag behövde och vad som kändes säkert.

44:05 var lite långsammare än i fjol men banorna är inte direkt jämförbara. Då gick jag dessutom för fullt på andra varvet eftersom jag fått rapporter om att trean såg spak ut. Vilket inte hjälpte, men i alla fall.

495 spänn i anmälningsavgift, 500 i prispengar. 5 kronor nettovinst! Om man bortser från bensinpengarna. Men det är ju kul att stå på prispall!