Jag har ett förflutet som truppgymnast. I helgen var jag med

om en riktigt nostalgitripp, jag har alltid varit lite skeptisk till olika
former av återträffar men när det kommer till idrott känns det som om jag är av
en lite annan åsikt. Idrotten förbrödrar och försystrar, idrotten är ett
intresse som man delar med andra. Man är där för att man delar något. Inte bara
att man slumpmässigt råkar hamna i en gemenskap som i skolan utan gemenskapen
blir att man utöver något man tycker om och därigenom är i samma grupp och på
samma platts.

I lördags var det alltså dag s att träffas i den trupp jag
var med i för… typ 20 år sedan… en kvarts mansålder. Jag hade skit kul, tänk
att det inte kändes som om alla dessa år hade gått. De flesta såg ut som de
brukade göra, om än lite vuxnare. Hela kvällen gick jag runt med känslan att ”de
här människorna tycker jag om”.

Det är lite det som jag har saknat under åren som gått, det
är därför det är kul att komma ner till simmgänget nu eller innebandyn. Att få
vara en del av ett socialt sammanhang. Även om jag inte är någon blir jag någon
i mötet med andra. Problemet är bara att det ger en sådan kick att jag vill ha
mer. Detta skapar problem, det finns nu mer andra i mitt liv jag måste ta
hönsyn till, barn och fru. Är man en person som jag som lätt blir uppslukad av
sig själv och mina egna förutsättningar behöver jag ibland fundera över hur jag
prioriterar. Då blir det alltså gruppträningar tre gånger i veckan tisdag
simning och torsdag innebandy söndag rullskidor. Resten försöker jag anpassa efter familjen. Därför
blir merparten av passen när barnen har lagt sig. Men nu på hösten är det lite
trögt att sätta sig på cykeln och cykla två timmar i bäckmörker. Men just nu
har jag motivation. Jag avslutar med reflektionen att jag var rätt pinsamt
dålig på att röra mig i takt till musik… Fast det var rätt kul att se men jag
kommer inte visa det live igen 🙂 Vissa saker skall stanna i 90-talet.