Det finns fler lopp därute som jag drömmer om. Jag törs inte riktigt tro att jag skulle klara något av dem, delvis på grund av mitt dåliga lokalsinne och min oförmåga att hantera terräng. Men drömma kan man ju.
Som High Coast Ultra till exempel, titta så vackert det verkar! Fast jag lär ju aldrig hitta rätt, det är nästan garanterat att jag springer vilse. Ni anar inte hur dåligt lokalsinne jag har. Black River Run verkar också roligt, varvbana gillar jag. Det är mindre risk att jag villar bort mig till exempel.
Jag är däremot ingen vän av rötter, kottar, sten och sånt. Jag gillar inte terräng. Särskilt inte teknisk terräng och absolut inte obanad terräng. Om jag inte slår i tårna ideligen i något riskerar jag att kliva på något som jag kan stuka mig på, såvida jag inte helt sonika står på öronen och slår mig på riktigt. Sånt händer så fort jag lämnar asfalten, och då är det plötsligt inte lika roligt att springa längre.
Jag har försökt lära mig gilla sånt där, i omgångar. Det slutar alltid med att jag gör mig illa, får ont och blir less. Då är det inte kul.
Absolut. 🙂
Det blir ett helt annat lopp, en annan grej. Stadslöpning är kul det med, men äventyret finns inte mellan husen.
Förstår det. 🙂 Kan man springa i vacker natur får man ju en helt annan dimension i löpningen. 🙂
En hel myrfarm 🙂
Myror i huvudet nu? 🙂
Det vore fräckt om det stämmer 🙂
Det skulle öppna för en hel massa roliga lopp jag kikat på och dagdrömt om, men aldrig allvarligt övervägt 🙂
Ja du behöver väl inte överdriva i början? Kan man tycka. I Ursvik finns även stigar du kan springa in en liten bit på, och vända och springa tillvaka. Små korta bitar, då kan du ju inte komma bort men får lite mer träning. Du kan också springa korta bitar bredvid spåret.
Ursvik kan väl inte riktigt kallas terräng heller om man håller sig i spåren, men Ursviksslingorna och Brunnsviken är kanske en bra början ändå med tanke på omständigheterna. För att testa teorin lite försiktigt menar jag?
Hejaheja! 🙂
Jag tror dig, det låter helt logiskt när du säger det. Det skulle ju dessutom kunna förklara varför jag känner mig stabilare, jag har ju grejat med det där i snart sex veckor (krafsa handduk och gå på in- och utsidorna av fötterna, hälgång och en ändlös mängd tåhävningar), fast som rehab.
Jag är gravallvarlig. En stark fot kan parera, stå emot vick och knöggel på ett helt annat sätt utan att orsaka obalans och trill. Dessutom vrickar en stark fot sig inte så lätt.