Det finns fler lopp därute som jag drömmer om. Jag törs inte riktigt tro att jag skulle klara något av dem, delvis på grund av mitt dåliga lokalsinne och min oförmåga att hantera terräng. Men drömma kan man ju.
Som High Coast Ultra till exempel, titta så vackert det verkar! Fast jag lär ju aldrig hitta rätt, det är nästan garanterat att jag springer vilse. Ni anar inte hur dåligt lokalsinne jag har. Black River Run verkar också roligt, varvbana gillar jag. Det är mindre risk att jag villar bort mig till exempel.
Jag är däremot ingen vän av rötter, kottar, sten och sånt. Jag gillar inte terräng. Särskilt inte teknisk terräng och absolut inte obanad terräng. Om jag inte slår i tårna ideligen i något riskerar jag att kliva på något som jag kan stuka mig på, såvida jag inte helt sonika står på öronen och slår mig på riktigt. Sånt händer så fort jag lämnar asfalten, och då är det plötsligt inte lika roligt att springa längre.
Jag har försökt lära mig gilla sånt där, i omgångar. Det slutar alltid med att jag gör mig illa, får ont och blir less. Då är det inte kul.
Gör det?!?
Jag trodde till hälften att du skämtade faktiskt, eller möjligen försökte uppmuntra mig att inte lägga ner fotstyrkan eftersom den är så erbarmligt tråkig 🙂
Jag tror fotstyrkan påverkar massor faktiskt. 🙂
Fotstyrka har jag kört också, är livsrädd för att mina plattfötter ska drabbas av PF. Men om det dessutom kan påverka balansen positivt tänker jag inte gnälla 🙂
Det handlar väl också om fotstyrka, men med den får man ju bättre balans automatiskt kan man tycka.
Låter väldigt logiskt. 🙂 Klart du ska testa!!!
Så mycket som jag tränat fotlederna nu på sistone har jag nog aldrig gjort pgs stukningen, det är lite därför jag reagerat också för jag tycker mig (inbillning?) känna att jag har mer kontroll eller hur man ska uttrycka det. När jag tar emot mig i landningsögonblicket känns det inte lika vobbligt.
Det kan ju vara ren och skär inbillning som sagt, men det kan väl knappast skada att testa?
Balansträning är ju aldrig fel hur som helst. 🙂
Och fötterna jobbar ju generellt på ett helt annat sätt i terrängen, på asfalten kan dom ju ligga som döa sillar nästan i skorna. 🙂
Jag är lite inne på att det är balansen jag borde jobba på, för de gånger jag _inte_ dragit på arslet så det dånat om det har jag oftast varit väldigt trött i t ex gluetus medius, allt i fotlederna osv (dvs muskler man håller balansen med). Hypotesen jag bollar f n är att jag kanske borde stärka de musklerna, träna balansen ännu mer helt enkelt. Det kanske inte löser problemet, det vet jag inte, men det borde göra nånting.
Tänker på övningar som dynamiska plankor, alla övningar på ett ben i stort sett och mycket balansplatta. Jag inbillar mig lite att en stark och stabil mittkropp kanske skulle kunna hålla emot bättre när jag väl drar i tårna nästa gång dessutom, så kanske jag inte står på öronen åtminstone. Lite blånaglar kan jag leva med 🙂
Men jag vet inte, det är en vild gissning bara och jag vet inte ens hur vettig den är.
Vad tror du själv? 🙂 <3
Jag säger ju inte att det är så, det var bara en spekulation.
Kanske, men i så fall är det nog inte mycket att göra för jag tänker inte hålla på och snubbla runt i spenaten som en fåne och riskera att skada mig igen “för att vänja mig”. Då får det vara.
🙂 Men tror du inte att det bara är ovana? Och vana vid att alltid springa på asfalt, så att du är van vid att inte lyfta fötterna så mkt. Så glömmer du dig för ngn sekund och plupp, så snubblar du. Man kan ju inte springa och tänka på löpsteget hela tiden liksom, det måste ju in i ryggraden.
I början gjorde jag det (tittade ner), tills jag läste en artikel av (tror jag) Lorenzo Nesi, där han skrev att:
“Hur fina skor du än har ska du inte springa och titta på dem.”
Sen fick man en bra förklaring också, men just den där formuleringen var så rolig att jag kom ihåg den när jag sprang sen. Nu tittar jag i stort sett bara på skorna när jag vill verifiera att chippet sitter kvar 🙂
Funderade på om mitt dåliga balanssinne kanske spelar roll, jag vet att jag har ett osedvanligt dåligt balanssinne sedan födseln. Men det går ju bra att springa i stan, så varför ska det plötsligt inte fungera för att det kommer en kotte i vägen? Man kan ju bli förbannad för mindre, nästan alla lopp som verkar spännande ska ju prompt gå över daggstänkta berg…
Ok, vad bra. Det är ett vanligt misstag, tror en del sneglar neråt. 🙂 Det var bara en tanke….. 🙂
Brukar inte titta ner, nej, men det är mer för att man får konstig hållning med överkroppen faktiskt. Det blir svårt att springa upprätt och med högt hållen höft och huvud om man samtidigt ska försöka titta ner 🙂
Ps. Tunna skor är mkt bättre än tjockskor också. Då känner du hur underlaget varierar, precis som med tunna skor och isknöggel. Ds.
Springer du och tittar ner? Du ska titta längre fram och liksom “läsa av” underlaget. Titta ner är det sämsta man kan göra. Slappna av i fötterna. Och lyfta på fötterna mer än på asfalt såklart. 🙂
Promenera är inga problem, det kan jag göra i timtal. Gå i obanad terräng är inga problem heller, så länge faunan håller sig på behörigt avstånd. Om det inte är stökigare än LL50k fungerar det rätt bra, men det tycker inte ens jag är terräng. En kotte och två rötter, liksom… 🙂
Brunnsviken, nere vid vattnet, är nog det mest terrängliknande jag nästan behärskar (med tanke på att jag stukade mig där för någon månad sedan är väl behärska öppet för debatt).
Jag vet inte om jag spänner mig eller vad det är, men förr eller senare trattar jag på ändan om jag springer i terräng men nästan aldrig när jag går.
Testa att bara ta lång promenader i skogen, förslagsvis sörmlandsleden. När du går så planerar du hur du ska sätta i fötterna för att undvika trippande för att anpassa steget. Efter några promenader kan du testa att springa/gå kortare slingor.