Denna veckas två lopp blev inte mycket att hurra för rent resultatmässigt, så man får söka med ljus och lykta efter de positiva saker man kan ta med sig på sin resa genom livet.

Och det finns faktiskt lite att lägga i korgen, trots två rent objektiva fiaskon. Känslan i tisdagens Jungfrulopp var till exempel riktigt god men mitt sinne var inte riktigt med mig. Kort och enkelt uttryckt var jag inte sugen på att lida eftersom mitt egentliga fokus låg på pers-försöket två dagar senare. När den rygg jag legat omväxlande 5-10 sekunder bakom på första halvan och varit inställd på att kämpa ner på andra halvan helt fräckt började dra ifrån mig samtidigt som ytterligare någon het förmåga svepte om bakifrån, då lade jag ner projektet.

Resten av loppet ägnade jag mig åt att hålla koll bakåt mot den jagande vargflocken med Ulven Öman. När de inte närmade sig kunde jag ta det ganska lugnt. Att tiden (50:40) trots detta inte blev mer än en minut långsammare än i fjol var egentligen riktigt bra. Inte minst med tanke på att starten återigen var tillbakaflyttad drygt 100 meter så mer än 20 sekunder kan man dra ifrån för en rättvis jämförelse. Nionde plats blev det.

Ulven Öman, förresten. Han skulle ju hålla min rygg till varje pris enligt stränga order från Catrin. Det höll i två sekunder eftersom han tyckte att vi drog på som dårar i början. Jag tyckte det gick ganska sansat i starten och var till min förvåning med i slutet av den lilla tätklungan nästan hela första kilometern.

Troligen gick det hyfsat snabbt*, men GPS:en ger inga direkta besked på den slingrande skogsstigen. Fortsättningen var i alla fall snabb där framme. Fred fick sig en åktur tillsammans med Erik Widing, en herre med 14:11 på 5k på meritlistan. Det kunde ju rimligen bara sluta på ett sätt.

I När två dagar senare låg mitt fokus på en enda sak. Tiden skulle börja på 35. Kolon vadsomhelst. Minst 11 sekunder från i fjol skulle rakas bort.

Starten var den galnaste rusning jag upplevt i När, som ändå brukar ståta med en Pamplonaliknande tjurrusning i inledningen. Anförda av en närmast sprintande Bagarn drog täten i väg som i ett medeldistanslopp. Jag tyckte att jag joggade ut lugnt medan horderna sprang i från mig och efter 500 meter var jag nog inte ens topp 20. När vi passerade första km och klockan trots detta visade 3:23 kunde jag bara skaka på huvudet. Galet.

Ut på det kortare av de två “riktiga” varven föll en del optimister tillbaka och jag hittade en vit rygg i lagom tempo in mot andra varvningen. Precis när vi tog 90-gradaren vänster i varvningen valde jag innerspåret och gick om varpå han oväntat enkelt släppte mig.

Efter 3:23 hade jag betat av ett par km mer enligt plan, dvs 3:34-3:36, men sedan hamnade jag plötsligt på fel sidan av 3:40-gränsen och där höll det sig resten av loppet. När jag passerade halvvägs på 18:13 insåg jag att sub 36 var ganska kört, men om jag ska göra som jag lovade inledningsvis och plocka fram ljusglimtarna: trots denna insikt vek jag inte ner mig mentalt, vilket jag har en tendens att göra annars. Denna dag lyckades jag intala mig själv att jag skulle göra 10 km på toppen av min förmåga just denna dag, även om den förmågan var lite kassare än jag trott och hoppats. De värdelösa splittarna berodde således inte på att jag joggade hem med huvudet under armen utan jag fortsatte att kriga. Första Plan B löd 36:30 men efter kvarnen vid 7,5 km började jag fatta att det också var kört. Då blev det sub 37 i stället och tack vare att jag lyckades bry mig om detta mer anspråkslösa mål så gick det. Precis på håret, 36:58.

Att ingen sprang om mig efter första kilometern tyder ju också på att jag gjorde något rätt. Det var fler än jag som fick betala för den hårda starten.

Nivån på Viruddenloppet har verkligen blivit riktigt hög. Sub 37 räckte bara till 13:e plats. 11 man var under 36 minuter, 26 man (och några tjejer) under 40. Det är bara att erkänna: det känns lite konstigt att vara statist i Gotlandslopp.

* Min klocka visade 3:50 efter första km, vilket inte låter alltför skrämmande. Men dels går det uppför på en knivig skogsstig, dels är det lite oklart hur lång den första km är. Fred gjorde nåt liknande på samma sträcka, minus 120 meter, i fjol när han sprang på 46:39 så, jo, det gick nog hyfsat snabbt i starten.