Efter 14 km ligger den där, lojt utsträckt sedan 1939, och liksom hånar en, när man på allt tyngre ben kommer lunkande från Hisingen.

Götaälvbron är helt klart det värsta med Göteborgsvarvet. Ingenstans är det så frestande att stanna upp och gå en stund. Många andra gör det ju…..

Bara upp till krönet. Eller kanske fram till vätskekontrollen. Så att man inte ser helt urlakad ut, och inte kan lyfta fötterna över spårvagnsrälsen, på väg uppför Avenyn mot Götaplatsen…..

Länge var 14 km det längsta jag sprungit. I år ska jag med råge passera den gränsen, och med krafter kvar ta mig springande över den där rackarns bron. Jag letar efter backar att simulera den med, att lägga in i slutet av mina löprundor de sista veckorna.

I slutet av veckan letar jag min “bro” nära Södertuna Slott utanför Gnesta.

Dessförinnan har jag en ännu större utmaning att klara av – de sista dubbla “snurrarna” på mitt Dansaerobics-pass, innan instruktören Janne trampat ihop en ny koreografi, och på nytt ställer mig vid Skamtröskeln, utan Muskelminne till stöd.

Filmen om bron (vid Arnhem i Holland) kom 1977. Vid den tiden sålde jag godis på biografen Röda Kvarn i Ockelbo.