Vi börjar kunna det här nu. Vi seglar till Öland på ett hav av adrenalin och med siktet inställt på en enda sak – det är nu vi ska spöa Högby!

Sedan går det som det går och framåt eftermiddagen försöker vi lura i oss själva att det är grymt att bli tvåa också. Men i bakhuvudet hör vi coach-Freds ord från frukosten.

Second place is first loser.

Stugans grill. Olyckligtvis underdimensionerad för 11 Högbylöpare.

Men nu tar vi väl den här kyrkstafetten från början, eller?

Efter succén för kombolaget Gotland/Kalmar (jodå, tvåa då också) för två år sedan har traditionen både cementerats och växt. I fjol tillkom damlaget och i år var det så många som ville vara med att vi ställde upp med ett lag i korta stafetten också. Faktum var att segerchanserna kanske var störst för vårt andralag eftersom konkurrensen i kortstafetten är lite mer mänsklig.

Fred har haft mycket att stå i inför start och framför allt i sektionen för Smålandskrut har det varit många bud om vilka som skulle komma till start. Ett tag såg laget så starkt ut att segern var närmast solklar, fast dessvärre på bekostnad av att flera av oss i Gute-sektionen inte skulle platsa. Sedan föll det bort lite landslagslöpare och annat löst folk och på tävlingsdagen kastade Kalmar-Danne in handduken på grund av sjukdom så plötsligt tvingades vi plocka in Elis från andralaget som reserv.

Dannes DNS kostade oss antagligen någonstans mellan en och två minuter och ett till stora delar ommöblerat lag, men chanserna att hota Högby var absolut inte bortblåsta på förhand. Särskilt inte med tanke på att Högby också saknade Jonas Andersson och att David Nilsson var sliten efter Vancouver Marathon förra helgen.

Av den anledningen skulle Nilsson inte springa den längsta etappen utan ta förstasträckan, de 7 kilometrarna från Färjestaden till Algutsrum.

Det fanns ett lag som kallade sig Superhjältarna, som hade slängt in en löpare i Stålmansdräkt på en sträcka. Gutar med Smålandskrut har dock den riktige Stålmannen från Dalhem och har man en stålman är det lika bra att mönstra honom direkt mot David Nilsson. Det fanns inget behov av mantel och trikåer utan Daniel flög fint ändå.

På cykelbanorna ut från Färjestaden fick Nilsson ganska snabbt en lucka i täten, och något annat var ju inte att vänta. Frågan var bara hur väl Stålis skulle orka hänga på och svaret var – över förväntan. Karl Rönnby från Gamleby OK/Enhörna IF bet sig fast i Daniels rygg när de gled ifrån övriga startfältet i jakten på David Nilsson. I den tuffa backen upp mot Algutsrum lyckades Daniel till sist få upp en lucka och Rönnby föll tillbaka en bit. Framåt hade däremot luckan till Nilsson hållit sig ganska intakt efter de inledande kilometrarna.

Vid växlingen visade det sig att Stålis levt upp till sitt namn och lyckats hålla nere tappet till en av Sveriges bästa långdistanslöpare till under minuten. Nu fick Marcus Peterson pinnen och uppgiften att försöka täta de 53 sekunderna fram till Anders Dahlström så att vårt, på pappret, starkaste kort skulle kunna ge oss ett försprång på tredje sträckan.

Tyvärr fastnade vår bil i det trafikkaos som rådde ut från Algutsrum, så vi missade helt dagens höjdpunkt när Marcus fullständigt struntade i vad som borde vara möjligt och helt enkelt sprang om Dahla. På 5 km inte bara hämtade han in 53 sekunder, han drog till och med ifrån och växlade med 28 sekunders ledning. Snittfart 3:05 – faktiskt det snabbaste någon i något lag sprang denna dag.

Stafett är både underbart och ganska grymt. Om man till exempel googlar på Christer Majbäck kommer förslagen “stafett” och “väggen”. Säg Albertville och han lämnar snyftande lokalen. Och detta hände för 22 år sedan.

Vår stackars Majbäck heter Martin Söderberg och Martin är i grund och botten en fantastisk löpare. Även om han lämnat elitkarriären bakom sig så är han god för 32 på milen och för någon vecka sedan rev han av 5 km löpband på 15:11. Men i lördags stämde ingenting. När bilen med mig, Stålis, Antonsson och Reintz kom i kapp Martin ute på landsvägen hade vi nyss fått Freds upphetsade rapporter om att vi ledde med en halvminut. Vi begrep ingenting. Vem var i så fall den där figuren i Högbylinne som sprang 50 meter framför Martin?

Jo, han hette Anton Rehn och det ska sägas direkt: han var bättre än vi trott. Till synes utan ansträngning rullade han på kilometer efter kilometer med ett snitt på 3:08. Vi hade räknat med 3:15-fart på Martin, med utrymme för positiva överraskningar. Även en blind kunde se på Martins ansiktsuttryck att han inte var i den branschen just den här dagen. Han såg ut som om han önskade att vi skulle skjuta honom på fläcken. Det gjorde vi inte utan vi fortsatte heja, tuta i gashornet och ljuga om att det såg bra ut medan minutrarna rullade iväg.

Nu är Martin tack och lov inte någon ungtupp så jag hoppas han inte blev alltför knäckt av fiaskot. Något annat kan man dock inte kalla det när en löpare av den kalibern klappar ihop och snittar 3:30 på drygt 8 km. Ingen kan å andra sidan göra mer än sitt bästa och det var väldigt lätt att se att det oväntat låga tempot inte berodde på att Martin mysjoggade – han led och han kämpade tappert men kroppen behagade inte svara.

Vårt försprång hade nu blivit ett underläge med 2:30 och plötsligt såg det väldigt mycket svårare ut. Anton Rehn lovade till och med att byta klubb om hans lag inte klarade av att förvalta ledningen.

Men ge upp kan man ju inte. Nu var det lagledar-Fred som fraktade pinnen utmed den smala och slingrande landsvägen från Högsrum mot Ismantorp. Här hade vi kallt räknat med att få däng, eftersom Tomas Olsson normalt sett ska vara en klass bättre än Fred. Uppgiften var med andra ord inriktad på skademinimering och det skötte Fred alldeles utmärkt. Utmed resan slog han sitt gamla pers på 5 km och mer än pers kan man knappast begära av någon. Särskilt inte om man lyckas hålla det tempot på en 1,9 km längre sträcka. Trots en stark insats växte dock luckan till Högby och när Olof fick pinnen i Ismantorp skilde det 3:47.

Än är det gott om liv i vår ålderman för hej och hå så det bar iväg. Nästan som i fornstora dagar och nu började vi äntligen att knappa in lite. Mot Högbys Erik Karlsson käkade Olof in 36 sekunder fram till Långlöt, där jag enligt ursprungsplanen skulle ha kört repris på min gamla sträcka från 2012. Dannes återbud innebar ju dock en del förflyttningar och nu var det Joel som fick ge sig ut i motvinden. Den var i och för sig inte alls så jävlig som för två år sedan men vägen ligger å andra sidan helt öppen så någon lä kan man bara drömma om.

Joel kämpade på bra medan jag stod uppe i Runsten och studsade. På östsidan var det för övrigt soligt och riktigt varmt så uppvärmningsjoggen tillsammans med Högbys Mackan Andersson var rena trivselresan.

Medan Mackan gav sig iväg skodde jag om till räserdojorna och tjongade in några stegringslopp. Sedan dök Joel upp med storebror och gashornet vid sin sida. Nu gällde det bara att smyga igång för att inte upprepa fadäsen från förra gången.

Det kändes nästan som om jag promenerade iväg utmed landsvägen till en början, men trots det visade klockan på 3:10-fart efter ett par hundra meter. Om inte promenad räcker får jag väl stanna och lägga mig ner. I framstupa sidoläge hade farten bedarrat till 3:27 och det var ganska perfekt.

Det är inte så tokigt med tekniska hjälpmedel ibland för krypfarten är naturligtvis egentligen ingen krypfart för mig, det bara känns så när man är utvilad och hela kroppen är fullproppad med adrenalin. Efter att ha klockat 3:27-3:32-3:32 på första halvan började farten och den envisa motvinden att kräva sin tribut och nu var det sannerligen ingen skrattfest längre. Strax efter halvvägs stod dock grabbarna och hejade, men ännu viktigare – Fred skrek att jag knappade in “massor”. En liten nypa salt kan vara lämplig när man tolkar den typen av information men för mig räckte det med att veta att jag hade en positiv trend mot Högby. Om det var 1 sekund eller 1 minut betydde inte så mycket just då – knappade vi in var det bara att fortsätta borra.

En skön syn för trött löpare – gastutebeväpnade supporters.

På sina ställen tillät jag mig att titta ut över strandängarna ner mot havet, men på det hela taget är det måttligt kul med ensamlöpning på raka landsvägar. Det hägrande kyrktornet dök upp i blickfånget när klockan skoningslöst upplyste mig att det fortfarande återstod mer än två kilometer. Km 4 och 5 passerade på 3:37-3:39 så jag hade tappat lite fart men förfallet var ändå inte så mycket att bråka om i motvinden. Kroppen var nu rejält sliten, men mentalt är det alltid lättare när man går in på slutkilometern. 

Med kanske 500 meter kvar får man vika av stora vägen in på en mindre grusväg upp mot kyrkan och det signalerar också upplopp. Benen var däremot så stumma nu att det var riktigt jobbigt att springa på det lite ojämnare underlaget.

Med några hundra meter kvar väntade Fred och hornet och han sprang med in mot växling. Själva växlingen till Reintz höll på att sluta med katastrof när han var ivrig att komma iväg samtidigt som jag var utpumpad och inbromsande. Han greppade i luften och höll på att springa iväg tomhänt innan jag lyckades fumla över pinnjäveln. Tur att det sällan handlar om hundradelar i en 63-kilometersstafett.

Det blev en stund i fosterställning medan lidandet långsamt rann ur mig och ersattes av belåtenhet. Vi kanske inte hade en chans att vinna, men jag hade i alla fall dragit mitt strå till stacken och spöat Mackan med 37 sekunder (21:31 mot 22:08 på 6 050 meter). Snittfart 3:33, och med hänsyn till att det var motvind i exakt 6 050 meter tycker jag att jag kan få känna mig lite nöjd med den prestationen.

På nästa sträcka drog Högbys Mikael Bäcklund iväg som en medeldistansare och känslan var att han kanske, kanske skulle kunna vägga och tappa lite till Reintz. När vi klockade dem utmed vägen hade luckan växt lite men vi hoppades ändå att jämn och kontrollerad fart skulle löna sig över hela sträckan. 

Något som dessvärre är bättre än jämn och kontrollerad fart är jämn och högre fart och på något mysko sätt lyckades Bäcklund hålla ihop koncepten och langa vidare sin pinne efter att ha snittat 3:23 på 6,1 km. Reintz sprang på bra och fixade 3:32-fart men trots det växte alltså luckan igen, med nästan en minut.

Det var sista tåget som gick och efter det var det i princip bara allvarliga skador eller felspringningar som skulle kunna ändra utgången. Risken att hemmaklubbens löpare skulle springa fel var ju inte direkt överhängande, och att hoppas på andras ohälsa är mig främmande.

Vi fick skifta fokus till att försöka förlora med flaggan i topp och gärna med en bättre tid än tidigare år. Hoberg gav sig ut på den sista lite längre sträckan, 7,2 km från Gårdby till Tävelsrum och han gnetade på tappert. 3:25 i snittfart, även här i motvind och total ensamhet sånär som några stopp för oss supportrar, det får gälla som fullt godkänt även om Andreas själv var mycket missnöjd efteråt. I vilket fall drog Högbys Milesson ifrån med ytterligare drygt 40 sekunder, men nu hade vi nästan slutat att notera Högbys tider.

Hoberg växlade till vår reserv Elis, som vi alltså kidnappat från kortlaget, dock inte utan att se till att de hade en ersättare…

Elis gjorde en stabil insats på den kortaste sträckan, 3:31-fart på 2,7 km, innan det slutligen var dags för superjunioren, Bagarn. Fred hade räknat med att Antonsson skulle hålla 3:28-fart på sina 5 385 meter, men bagare degar bara på arbetstid så unge Daniel spjutade iväg ca 10 sekunder snabbare per kilometer. Låt vara att det är lättsprungen nedförsbacke en stor del av vägen, men han såg stark ut. Kalkylen var sådan att det skulle räcka med budgeterad fart för att vi skulle slå vår bästa tid, 3:37:00 från 2012, så nu luktade det rekord.

In mot mål slöt de flesta i laget upp och försökte springa med Antonsson in i mål. Det var inte helt lätt eftersom han mobiliserade sin spurtraket, den som vi hoppats skulle drabba Högbys Ken Slättengren så att han lite förvånat fått känna kalufsen fladdra till till när X2000-Danne susade förbi 8 meter före målgång. Det slapp han uppleva den här gången – Högby slog oss med över 5 minuter. 

Möjligen var det skönt för Martin att diffen blev så stor för det innebar ju faktiskt att det inte spelat någon roll om han hållit jämna steg med Rehn på sin sträcka. Och visst är det så, men det kunde ha blivit lite mer spännande på vägen, till båda lagens glädje. Bakåt är det nämligen ingen spänning alls – vi hade nästan 10 minuter till trean, Team Blekinge. Där för övrigt Martin sprang avslutningssträckan…

Nu laddar vi om igen. Rent krasst så krävs det en gubbe till som kan hålla sub 3:10 på en av de långa etapperna, vilket sedan fortplantar sig genom laget genom att alla flyttar ner ett hack och höjer konkurrenskraften på varje sträcka. Visst ska det vara möjligt att slå Högby, men då måste vi få 11 sträckor att stämma. Nu slog vi bara Högby på tre delsträckor, och det räcker ju inte riktigt. 

Sedan måste man lyfta på hatten för Högby. Vilken bredd de har – de kan tappa löpare av landslagsklass och ändå ganska enkelt vinna trots att vi gör vår bästa tid hittills. Respekt.

Om man ska avsluta med några ord om våra andra lag så får man konstatera att den gotländska närvaron är svår att missa. I damklassen hängde Roma med bra utmed vägen och genom ett par starka sträckor i slutet skulle Lilly plocka hem andraplatsen även där. Då hände dessvärre det som inte får hända – banlöparen Lilly missade den diskreta markeringen i en kurva och fortsatte rakt fram. Så kan det gå när man inte har en sargkant att följa. 

Ytterligare två lag (varav ett herrlag) bakom henne lurades med på utflykten som hann bli ganska lång innan någon kom ikapp och kunde vända dem. Det sedan länge avsågade fjärdelaget kunde plötsligt, till sin egen häpnad, springa hem andraplatsen. Lilly hamnade på fjärde plats efter helomvändningen men ilska är bra bränsle så hon jagade ikapp och kunde säkra en tredjeplats, trots en omväg på cirka två kilometer. Starkt jobbat av tjejerna och ganska snart började mungiporna peka uppåt igen.

Tidigare på dagen hade kortlaget gjort en stabil insats och faktiskt sprungit under Freds budget. Det blev en fjärdeplats och hade de fått behålla sin tänkta uppställning, med Elis i laget, hade de nog kunnat slåss om segern. För andralaget är det en ganska marginell standardhöjning som krävs för att vinna. Samtidigt är det förstås känsligt, eftersom laget riskerar att bli plundrat så fort någon i långa laget börjar hosta.

Summa summarum – alla var belåtna efteråt och framåt kvällen drog en tät dimma in över Färjestaden. Tror jag. Fast den kan ha varit invärtes.

Snoppmätning för löpare: “Mina skor är lättare än dina.”