Det är hårt att vara på semester. Efter att ha skavt fram och tillbaka på samma lilla kuperade 2-kilometerssträcka utmed havet ett antal gånger, samt gjort ett par attacker mot de monsterbackar som håller alla löpsugna all-inclusive-fångar instängda i Playa Paraiso så rann sinnet över.

Jag bara skulle lyckas fly, åtminstone en gång. Som i de flesta historier om lyckade rymningar så föregicks framgången av några misslyckanden. Först försökte jag springa upp för berget för att kunna runda bananplantagen vid hotellets norra sida. Nästan exakt två kilometers uppförsbacke med kanske 100 meters stigning tar på krafterna för en gotlänning – på hemön räknas även mindre ojämnheter i marken som backar – men till sist hade jag rundat den sabla plantagen. Till ingen nytta eftersom jag, för att komma vidare, blev tvungen att följa en slingrande och hårt trafikerad huvudväg med obefintlig vägren. När den till råga på eländet började att slutta kraftigt nedåt vände jag för att slippa ta hela backen upp en gång till.

En annan gång skulle jag ta mig på stigar över en av de barrancas – raviner med torra flodbäddar – som dyker upp med någon kilometers mellanrum men lyckades trampa så snett att det hördes hur det knakade i högerfoten. Några vildkampande kanarier intill vaknade av högljudda och ytterst svavelosande svordomstirader på svenska och tittade lite förskräckt ut ur tältet. Efter ett par minuters vila på en sten kunde jag konstatera att foten trots allt fortfarande satt fast på benet och till och med gick att stödja på. Det gick att fullfölja passet, men mycket lugnt och enbart på jämn asfalt.

Det tredje flyktförsöket slutade vid husen som jag, lite pedagogiskt, pekar på med mitt vänstra öra på bilden här. Att ta sig vidare uppför ravinväggen gick inte utan att inkräkta på invånarnas privata sfär, och det hade jag ingen lust med.

Så till sist, passande nog på långfredagen, gav jag mig fan på att lyckas. Det kunde ju inte gärna gå värre än för Jesus, och jag slapp släpa på några avrättningsredskap vilket också bättrade på oddsen.

Jag tänkte att om jag tog mig upp till huvudvägen tillräckligt tidigt skulle trafiken vara gles nog för att jag skulle våga följa vägen mot Christianos/Las Americas. Efter några kilometers uppförsbacke kunde jag konstatera att den planen sket sig, för trafiken var lika tät som mörkret var kompakt. Att springa där skulle innebära en rätt stor risk för remi med Jesus, och det vore ju snöpligt. Det var bara att bita i det genomsura äpplet och fortsätta uppför berget, som för säkerhets skull dessutom blev brantare och brantare. Efter att ha passerat över motorvägen och fortsatt ytterligare en bit nådde jag till sist den betydligt ödsligare landsväg jag siktat mot och plötsligt kunde jag börja rulla på i bekvämt, svagt nedförslut. GPS:en visade då att jag betat av 6,5 km, varav gissningsvis 6 km var uppförsbacke. Lite som en Abborrbacke som aldrig slutar. Antalet höjdmetrar vågar jag knappt gissa på, men 200-300 verkar rimligt.

Belöningen var inte bara den mycket bekväma löpningen (där jag nu utan ansträngning kunde rulla i 3:40-fart, efter att ha kämpat stenhårt för att hålla mig kring 5:30 den senaste kvarten) utan även en fullmåne över Atlanten, med grannön La Gomera som en stor mörk klump vid horisonten och ljusen från kustens bebyggelse som en vintergata vid mina fötter. En sketen mobilkamera är förstås helt chanslös, men man måste ju försöka.

Efter några kilometer hade jag, till min häpnad, plötsligt hamnat på motorvägen vilket inte direkt var meningen. Men jämfört med andra trafikerade vägar har motorvägen i alla fall den klara fördelen att den är rak och bred samt försedd med en väl tilltagen vägren så det var bara att kuta på tills det dök upp en chans att vika av på avfarten mot La Caleta och de övriga sammanväxta samhällena. Jag hade fortfarande gott om höjdmeter till godo och rullade i bra fart nedför berget och in i Teneriffas ledande turistmetropol. 

Äntligen var flykten fullbordad! Jag tog mig ut, och nere vid havet kunde jag njuta av det där som jag längtat efter – en lång och vacker strandpromenad med massor av andra morgonlöpare att springa om. Jag följde stråket i riktning tillbaka mot Paraiso, med tanken att jag inte visste hur långt det skulle bli att ta sig tillbaka. Klockan visade runt 16 km när hemfärden inleddes och jag hoppades att jag skulle kunna hitta en väg tillbaka utmed havet. När Caletas bebyggelse upphörde tog jag rygg på en fransman som verkade veta vart han var på väg och uppe på höjden kunde jag se höghusen intill vårt hotell. Dit var det inte så långt fågelvägen, kanske 3-4 km, men frågan var ju hur det skulle gå till utan vingar.

Jag tog mig upp till en större, men väldigt otrafikerad, väg som plötsligt tog tvärt slut vid den golfbana som jag sett på kartan, men hittills inte tagit mig fram till från andra hållet. När jag insåg att det inhägnade bandyreservatet spärrade vägen ända ner till havet utvecklade jag, får jag erkänna, en ytterst ofrom hatkänsla mot denna sport. Det var bara att börja klättringen igen för att försöka ta sig tillbaka till huvudvägen. Trafiken fick kvitta nu, att springa ända upp till den övre vägen gick bort.

Flera gånger hamnade jag på oskyltade återvändsgator där en halv kilometers uppförsbacke plötsligt slutade vid en muromgärdad vändplats. En och annan svordom kan ha yttrats, vad vet jag.

Till sist hittade jag i alla fall tillbaka till huvudvägen och nu, i dagsljus, var den trots allt framkomlig. Det blev några snabba hopp ut på den nästan obefintliga vägrenen för att säkra artens fortlevnad, men i stort sett gick det utan tillbud.

Strax innan jag kom tillbaka till interneringen igen, efter nästan 29 km med kanske en kilometer i vertikalledet, knäppte jag den passande avslutningsbilden.

Den fortsatta tiden i lägret var sedan precis den fröjd som den ska vara, när buffén står uppdukad dygnet runt (nästan) och cavan flödar vid poolbaren. Vem fan behöver rymma då, egentligen?