Klart man varit glad och nöjd över sina prestationer tidigare. Jag har 5 SM guld på distansen 100 km och några i andra valörer. Har placerat mig bra i Ultravasans 90 km trots att stigar inte är mitt underlag. Jag har sprungit de 32 milen mellan Wien och Budapest. Jag har kommit åtta i världens största ultralopp Comrades och fått en medalj i rent guld. Jag har vunnit olika små och stora lopp på hemmaplan, runt om i Sverige och utomlands. Men detta…

 

…detta att ha sprungit 100 km med min fripassagerare i söndags under graviditetsvecka 39 det slår nog allt. Lycka. Ren och skär lycka. Något som var en utopi i början av min graviditet blev verklighet runt halv sju i söndags kväll. Efter tio och en halv timme löpandes 102 gånger på ett 975 meter långt varv under SM i Halmstad. Jag och min fripassagerare kom dessutom sjua. Sjunde plats bland damerna. Helt jäkla osannolikt. Men kroppen är inte rationell. Den är helt fantastisk. Kan anpassa sig till det mesta. 

 

Jag kunde klara mer än jag tror. Du kan klara mer än du tror. Och det är inte alltid prispallar, personbästan och medaljer som är det viktiga. Det är att klara det osannolika. Testa sina gränser. Bli starkare mentalt och fysiskt. Få med sig erfarenheter och strategier som går att plocka fram i olika andra sammanhang när det blir jobbigt. Lyckokänslor att framkalla visuellt och känslomässigt. Nu ser jag fram emot att träffa vår fripassagerare och om det gör ont där i förlossningssalen, för det kommer det göra, då ska jag framkalla känslan från söndagens målgång. Det kommer att hjälpa. 

/Frida Södermark