Det finns inga tävlingar IRL. Man kan inte resa runt hej vilt och upptäcka nya kulturer. Man får inte samlas i större grupper. Men det är tillåtet att springa långt, utmana sig själv och samtidigt äventyra i sin hembygd.

Sagt och gjort. Så fick det bli. Onsdag – fredag förra veckan. Vägar jag inte sprungit på rekades. Lokala gårdsproducenter och sevärdheter jag inte besökt prickades in. Ryggsäcken fylldes med ett ombyte, några gel, några Kraftbar, en macka, yoghurt, lite godis, en flaska vatten och en frukt. Skorna snörade på. Resten skulle jag kunna skaffa på vägen. Springkläderna skulle jag tvätta i handfatet och hänga på tork över nätterna.

Och vilket äventyr det blev. Vilka eldsjälar jag mötte. Vilken natur jag passerade genom, om än springandes mest på asfalt. Vilka kulturmiljöer. Och vilket väder jag fick. Hemester 2.0. Jag tror det är på detta sätt vi kommer semestra i sommar. Kanske inte springandes dessa distanser. Men man kan kan ta cykeln istället. Man måste inte heller besöka allt på samma gång. Och detta äventyr går att kopiera. Här i Östergötland. Eller på liknande sätt där just du bor. Mina rundor ser ni här på PaceUP.

Vad lärde jag mig då av detta? Att sju mil om dagen är mycket om man ska hinna chilla. Välj något kortare distanser. Att jag åt för lite. Glömde liksom bort det då intrycken var så många. Jag blev också ännu mer varse att etapplopp är min grej. Att återhämta mig och starta om kroppen är min superkraft.

Till sist – hoppas ni själva ger er ut – på en lagom lång sträcka där ni ser till att fylla på energi genom mat, upplevelser och med målet en starkare kropp!