I helgen var vi i Idre för att springa Salming Idre Fjällmara. Eller inte jag. Ingen egentligen för detta lopp har fyra distanser där ingen är den klassiska maratondistansen. När vi fotade inför detta lopp förra året i juni visste ingen inkluderat mig själv att jag skulle ha en liten bebis nu. Vi sprang i magiska miljöer och hade det gött.

Nu var det dags med andra förutsättningar. Dock är stig inte min arena som ni vet vilket gjorde det skönt att jag “bara” skulle ut på den 12 kilometer långa sträckan. Behövde inga gels. Inga bars. Ingen ryggsäck. Men jag behövde en barnvakt. och det var en enkel match. Två kompisar anmälde sig direkt. Inte för att Klara på något sätt kräver dubbelbemanning men båda ville. Ammade strax inpå och gav mig iväg. Runt en liten fjällsjö. Över myrmark. Upp på Idre fjäll. Det var njutbart. Så njutbart. 80 minuter för mig själv i magisk natur. Barnvakterna var nästan besvikna. Klara hade ju bara sovit.

Vi gav oss iväg allihopa, barnvakterna och jag, för att heja fram de på de långa distanserna. Det var så roligt. Det var så uppskattat. Jag själv vet hur mycket energi hejande ger. Det var egentligen bara Klaras pappa som såg lite smamanbiten ut där vid 40k av 45. Han fick ta ultran för laget denna gång. För familjen. Det längsta han sprungit. Och när det värsta lagt sig efter målgång var han stolt över sig själv. Nog för att mitt lopp var njutbart. men jag längtar ut på de långa sträckorna igen efter dessa månader av amning.

 

/Frida