Vardagsäventyr is the shit. Särskilt om de sker löpandes. Så blev det idag. Jag och Elmina sprang runt sjön Glan som ligger i närheten av där vi bor i Norrköping.
Utfallet var inte helt givet. En distans som Elmina endast en gång och det för många år sedan tagit sig an. För min del med den 21 veckor gamla fripassageraren i magen. Men med sol i sinnet och även på marshimlen gav vi oss iväg. Planen var att ta lite energi varje timme och med den planen höll vi också en perfekt energinivå hela vägen. Ja hela vägen. Jag fick med mig Elmina till slutet. Fripassageraren var glad och nöjd. Vi passerade bedårande fina kyrkor vid Risinge och S:ta Maria. Natursköna vyer över Glan. Böljande vägar kantade av åkrar. Skogar med sol silande mellan grenarna. Sen framme i Skärblacka. Vår hembygd. Verkligen hemväg. Kända vägar. Ja snart låg Norrköping där igen. Elmina slog distansrekord. Jag glad att fortfarande kunna springa denna distans obehindrad. Hurra för oss. Och så fort tiden hade gått när vi var två och pratade bort det dryga sex timmar långa passet. 65 kilometer för mig. 66,7 km för Elmina som bor ett stycke från mig. 66,66 var hennes gamla rekord. Det är SÅ kul att få dela någon annans längsta.
Resultatet kan ni se på min profil här på PaceUP! där rundan genomfördes den 2 mars. En av de bästa sakerna med appen tycker jag är att man kan se andras rundor och kopiera dem – så vem är nu på tur att springa runt denna sjö? Ja eller cykla. Detta har nämligen varit sträckan i ett klassiskt cykellopp vilket tyvärr är nedlagt och som hette just Glan runt. Jag var med en gång i mellanstadiet då jag cyklade i sällskap med pappa på min röda flickcykel. Jag som aldrig var en sportig typ i unga år. Kom på detta nu och blir såhär dryga trettio år efteråt väldigt stolt över mig själv.
Vänliga hälsningar,
Frida Södermark
0 Comments