Det var länge sedan jag höll några farter att tala om. Det finns ju förstås skäl, och jag har avsiktligt ökat farten och ansträngningsnivån, försiktigt. Delvis har jag sprungit efter pulsnivåerna, springer man med under 80% av max går det inte så särskilt fort. Men jag har delvis också gått på vad Garmin sagt, min klocka har något den kallar för training effect (TE), och den har jag försökt hålla på någonstans mellan 3,0 och 4,0 (på en skala från 1,0 till 5,0 där 5,0 är maximal ansträngning).

Fast ibland måste man ju få testa gränserna. Eller hur? Ibland, när humöret är bra och dagen rätt, är det läge att pressa. Hårt. 

Satte personbästa på rundan så det dånade om det, jag har aldrig varit nere på 6:35/km någon längre tid, men igår gick det undan. Med vagn. Gissa om bebis var lycklig 🙂

Jag ser många intressanta saker i statistiken klockan suger upp medan jag springer. Markkontakttiden till exempel. Jag vet inte hur klockan vet det, men den och pulsbandet är ju fulla av sensorer så den har nog rätt bra koll, men den säger i alla fall att ju snabbare jag springer ju kortare markkontakt har jag. Snärtigare steg helt enkelt. En snärtig, snabb fotisättning kräver en benstyrka jag inte haft innan. Då har det mer blivit en lufsalunk, med tunga fötter och tung fotisättning. Lång markkontakt, låg kadens.

Men igår snärtade fötterna asfalten, rappade till underlaget och drev mig framåt i en explosiv rörelse. Stolt hållning kräver en stark mage, och det har jag inte heller haft på ett tag av förklarliga skäl. Diastasen gick tillbaka jättesnabbt, men själva styrkan och kontrollen har återvänt långsamt. Sakta men säkert.Men även där har jag skyndat långsamt. Det finns risker med att stressa vissa saker. 

En annan mycket intressant sak som jag ser är medelsteglängden. Den ligger i vanliga fall inte alls så högt, jag trippar. Men inte igår, steglängden låg i stort sett på 0,93 m hela vägen utom sista 200m, då vi gjorde en rejäl fartökning. Då plötsligt drog steglängden iväg till 1,08 m. Det som inte skiljer så mycket är kadensen, den ligger på cirka 165 och varierar väldigt lite. Pulsen drog iväg och sista halvan av rundan låg jag på 90% och ökade sakta men säkert upp till 92% av max. Det är rejält mycket högre puls än jag brukar hålla.

Jag ser också att första gången jag kände att “Nu kan jag inte öka mer” inträffade exakt när pulsen gick upp i 166BPM (91,7%) första gången. En inte allt för avancerad gissning är att jag sänkt den puls som jag når min syreupptagningsförmåga vid, tidigare inträffade det vid 172BPM och nu kom samma känsla vid 166. Vild gissning, jag vet men inte helt vansinnig.

Det är bara att träna på, och göra om den här rundan så småningom. Jag har ju att jämföra med.