Igår var det jobbigt att vara jag. Jag städade hela huset, dammsög och vek tvätt. Fnattade runt som en dåre medan resten av familjen evakuerade området så att jag fick härja fritt. Efter det kändes det som att jag nog allt var slut för idag, tack för idag. Jag satt och förhandlade med mig själv hela eftermiddagen, ända tills klockan blev sex på kvällen. Då som först lyckades jag pallra mig ut för att springa mitt långpass också, när klockan blev så mycket att jag nästan fått slut på lördag.

Inte nog med att jag kom ut till sist, trots att jag var så trött. Jag kom ut, sprang över 14km och gjorde det på ny personbästatid. Det är en kuperad och besvärlig runda, men så är det med alla rundor häromkring, det är bara att anpassa sig antar jag. Det finns nästan inga flacka rundor har jag upptäckt.

Det var dessutom varmare än det varit på länge, över 17° trots att det var mulet så det var faktiskt trögt att andas men det gick utmärkt ändå.

Om jag ska ta med Paula på den här rundan måste jag skaffa punkteringsfria däck för på ett ställe har de lagat en traktorväg med något som ser ut som flis från en sprängning; knytnävsstora, sylvassa stenar. De kommer att punktera däcken direkt om jag har vagnen med mig, det är dessutom nypålagt så det är inte ens tilljämnat som det kan bli när skogsmaskinerna varit i farten.
Nästa helg är avsikten att det ska bli uppemot 15km, långpassdistansen ökar mycket försiktigt med en eller två kilometer per helg tills jag är uppe i någonstans runt 30km. Någon gång ibland backar schemat lite i distans. Då lär jag vara redo för marathon igen.  

Jag försöker matcha in detta med styrketräningen, det schemat eskalerar sakta men säkert och jag har försökt tänka till så att inte styrketräningen och löpningen ska ta ut varandra, att inte båda de tyngsta veckorna inträffar samtidigt. Sen får jag väl anpassa mig allt eftersom, och hoppas att kroppen berättar för mig vad som gäller. Det brukar den göra, tydligt om man vet hur man lyssnar. 

Tack och lov äter jag nog med protein och kolhydrater för att återhämta mig någorlunda mellan passen, men igår sa faktiskt klockan för ovanlighetens skull att min återhämtning var “ganska bra” vilket är en vänlig omskrivning för “dålig”. Det förklarar i och för sig varför jag sov som en medvetslös också, men det betyder också att jag fortsätter att ligga i kaloribalans. Irriterande nog.
Jag har i och för sig brustit i bokförandet, jag har helt enkelt inte haft tid. Men jag ska bli bättre , jag ska skärpa mig. 

För jag är trött på det här nu. Viktstabilitet i all ära, det är inte det jag strävar efter. 
Jämför bilden från 2014 med bilden från häromdagen så förstår ni varför jag muttrar lite:

Det syns tydligt att det finns överflödigt kroppsfett, gott och väl 10kg och lite till. Det finns gott om att ta av, gott om fluff som behöver skalas av. Jag vet att kroppen tycker om att lägga på sig när man blir gravid, att den lägger extra resurser på att bygga upp en buffert, men nu har den bufferten gjort sitt.Vadderingen har gjort sitt, nu är det dags att lämna den bakom sig.