I dag blev jag härligt hög på endorfiner, och för det tackar jag Henrik!

Planen var att vässa tempot lite med ett banpass, eftersom det blivit väldigt lite av den varan på sistone. Under uppvärmningsjoggen ner till Gutavallen bestämde jag mig för en fartstege med 300-200-100 meter i ökande hastighet, vilket lite halvspontant spikades till sub 3:20-/3:10-/3:00-fart. Eller, översatt till sträcktider, under 60/38/18 sekunder. Kanske inget som får Rudisha att ligga sömnlös av skräck, men ganska snabbt för mig.

När jag svängde in på vallen möttes jag av en vacker syn. Sällskap. Henrik, i sanning skön att skåda.

Den gode Reintz, med en färsk sub 1:19 på Stockholm halvmara och siktet inställt på sub 35 på Hässelbyloppet, tänkte sig tusingar i 3:20-fart eller strax norr därom. Eftersom det är så mycket roligare, och plågsammare, att träna intervaller tillsammans så kompromissade vi och bakade ihop våra pass. Det blev alltså tre serier bestående av 300+200+100+1000, med 100 meters joggvila mellan de korta och 400 meters dito innan vi klev på tusingen.

Det är inte så otroligt länge sedan jag skulle ha tyckt att 3:40-fart på tusingarna hade varit lagom. Typ i förmiddags, faktiskt.

Jag bävade en smula och intalade mig att allt under 3:30 skulle vara okej, men tamejfan om vi inte tog oss igenom alltihop enligt plan. Och detta på en ganska ordentligt blåsig bana. Vi var någon sekund snabbare på några av kortintervallerna och jag får erkänna att jag stoppade klockan på 3:22/3:21/3:22 på tusingarna men jag släppte aldrig iväg Henrik.

Man kan träna hårt på egen hand. Mentalt är det en helt annan typ av utmaning som också kan vara nyttig. Inte minst när man går in i den jobbiga sista tredjedelen av ett lopp och inte ens ser någon av motståndarna.

Att mäta sig mot andra är dock helt oslagbart när det gäller att pressa sig lite hårdare än man trodde var möjligt. Och med Henrik är det så praktiskt att han är precis lagom mycket bättre än jag. Han triggar mig att köra lite snabbare lite längre än jag borde kunna klara av, men utan att att springa ifrån mig. Det går att hänga med på intervallerna om jag bara plockar fram det där extra pannbenet. Intervaller med Fred, Bagarn eller Stålis har sina förtjänster, men där är jag ju chanslös när tempot skruvas upp.

Jag får nog börja smöra lite för Henrik så kanske han kan ha förbarmande en gång i veckan…