Äntligen ett pass med sällskap igen! Det har blivit många kilometer ensam (sorry Yatzy, men du räknas inte riktigt) de senaste veckorna men i går kväll var vi faktiskt en hel grupp: Fred, Tommy och Antonsson. Och Yatzy som farthållare, då.

Trion hade helst velat springa intervallerna i Gravarna för att ge Bagarns slitna vader ett skonsamt gräsunderlag, men jag drev igenom P18 i stället för att slippa ha en kopplad hund att bekymra mig för. Själva upplägget, däremot, det fick Fred gärna diktera. 1+2+3 minuter gånger 4, 1 minuts ståvila.

Ståvila är inget jag praktiserar på egen hand. Jag är alldeles för kilometerkåt, vilket i kombination med tidspressen hos en heltidsarbetande familjefar innebär att joggvila helst ska gå i 4:30-fart för att det ska vara tidseffektivt. Men nu var det bara att rätta in sig i ledet.

Jag kände mig pigg i benen igen, vilket var skönt efter söndagens oväntat sega försök till tempolångpass där det var stört omöjligt att klocka en km under 4 minuter (utan att pressa hårdare än vad som är lämpligt på ett långpass, ska jag kanske tillägga). Jag vet inte om jag gladde mig mest åt att jag kunde ligga så tätt inpå Freds rygg eller att Antonsson blev så klart avhängd på alla intervallerna.

Utom den sista. Han är duktig på att hushålla med krafterna, trots att han knappt lämnat dagis när jag gjorde min första halvmara. På sista treminutaren tog han initiativet direkt och hängde på Fred. Själv hängde jag, snarare än hängde på. Klockan visade dock i efterhand att jag faktiskt höll farten riktigt bra, det var bara Bagarn som slutat dega…

Mina km-farter på sträckorna:

3:24-3:16-3:27

3:18-3:22-3:22 

3:17-3:22-3:28 

3:22-3:30-3:28

Bästa formbeskedet tyckte jag annars att Tommy stod för, trots att han släpade rejält efter oss andra. Efter mer än ett halvår med skadeelände var det skönt att se honom springa och kämpa igen. Farten kommer, men han fullföljde hela passet och behövde inte åka ambulans efteråt. Strålande, Junioren!