November och december som gick har varit tunga. Mörkt och trist, solen har knappt varit synlig alls. Jag brukar ändå ta mig igenom de mörka månaderna genom att vara mycket ute, tänker att efter mörker kommer ljus.
Men i år har det varit dystert, Coronapandemin håller sitt järngrepp över världen. Detta har påverkat alla människor, men på olika sätt. Själv upplever jag att det har blivit tyst. Inga aktiviteter, inga mail, inga telefonsamtal. När jag ringer mina vänner och frågar varför dom inte hörs av svarar dom: ”Jag kommer mig inte för”.
Som den sedan länge inbitna vandrare jag är har jag inte låtit pandemin trycka ner mig i skorna. Varje morgon har jag greppat stavarna och gått ut. Sist, men inte minst, loggat aktiviteten på paceUP, tycker det är kul att ha lite koll på vad jag gör.
Jag har en mycket god vän som i slutet av sommaren utmanade mig: Skulle du klara att gå 10.000 steg om dagen? Tyckte han lät lite tvivlande, men jag antog utmaningen och har hittills klarat målet. Inte varje dag, men nästan. De rundor jag går på morgonen brukar inte räcka till alla dom stegen, så jag får oftast gå ett varv till på eftermiddagen. Jag känner bara att jag mår så bra av att röra på mig, de dagar jag inte gör det saknar jag det. Och jag känner mig frisk och lite starkare för varje dag. Till och med när jag låg på sjukhuset i våras (med Covid-19) trampade jag runt på golvet med syrgasen i näsan. Det blev kanske 50 steg på en dag, men det räckte då, orkade ju inte mer. Återhämtningen sedan tog tid, 50 steg blev 100, blev 1.000 och efter tre månader kände jag mig bra igen. Tur man är envis.
Att ha en utmaning är inte så dumt. Att vi började på 10.000 steg om dagen hade varit otänkbart om jag inte varit van att gå med mina stavar. Och man måste inte gå så långt, huvudsaken är att man kommer utanför dörren. Att utmana en vän eller en granne är ett jättebra sätt att komma sig för att gå ut, även när vädret är trist.
Hoppas vi ses därute!
Loulou Eriksson
0 Comments