Så har jag då återvänt till herr Naprapat för bedömning, utdömning… eller vad det nu skulle bli. Kändes lite som att komma till en tenta utan att ha pluggat ordentligt, har ju slarvat lite med rehabträningen, det vet jag.

Efter att ha dragit, slitit, tvingat fram utfallsövningar med kvastskaft längs ryggen mm kom diagnos. För klena muskculus glutius medium… eh…va? Eller inre sätesmuskeln. Denna muskel fäster även vid den för mig nu bekanta quadratus femoris. Samma diagnos som tidigare, dvs senfästena och eventuellt en irriterad liten slämsäck därunder som är så okänd att inte ens en normalutbildad ortoped känner till den… påstod herr Naprapat i alla fall.

Vad blir då domen? Springa eller vila… spänningen olidlig. “Spring på du som vanligt, inte mycket att göra åt… och kan du springa DM och 25km utan större krämpor är det bara att ösa på”. Eller som herr Naprapat även uttryckte det; “skulle du vara elithockyspelare är det en sådan här skada man tar hand om till sommaren när säsongen är slut”… Glädje! Fullt ös var det!

Men… riktigt så enkelt är det ju inte, skadan finns kvar. Fick ny övning för att stärka glutius medius (ytterligare gummiband behöver investeras). Dock fick jag tipset att inte dra igång denna övning innan Lidingö… kommer att resultera i lite ytterligare bristningar och träningsverk, vilket jag håller med om är dålig formtoppning.

Så vad göra nu då? Samma som efter förra besöket! Intervallpass med teamet givetvis. Ett par tappade veckor gör visserligen att Lidingö får gå som det går. Sen var det det här med rehab… skjutet på framtiden. Sen kommer ju Växjö Marathon, och Jämjö… och kanske Bromölla… och… Nej, någonstans får disciplin infinna sig igen. Det kommer ju en löparvår också.

Axeln? Jodå, den känns bättre. Gummibandet stirrar på mig från dörrhandtaget till badrummet varje dag, och det händer ibland att jag även greppar tag i det när det har stirrat ut mig tillräcklig länge. Verkar som om gubbfan kanske överlever till jul i alla fall…