Ibland måste man sätta sig ner och fundera. Senaste tiden

har jag reflekterat lite över min egen vardag, jag tror inte den är helt olik
andras. Media senaste tiden har rapporterat om att vi svenskar är mer skuldsatta
än någonsin räknat utifrån inkomst. Visst bankväsendet gnuggar händerna då
differensen mellan de kostnader de har och vad vi konsumenter betalar för våra
lån även den är större. Skön vinst för dem, men inte heller så jätte betungande
för oss. Så långe vi har inkomster vill säga. Varför blir det så att vi
skuldsätter oss mer och mer? För 40 år sedan kunde en familj samsas på betydligt
färre kvadrat än vad vi gör idag. Vi skaffar bilar gärna en per vuxen. Vi åker
på utlandsresor till Asien, Karibien eller någon annan stans långt bort, barnen
skall ha paddor, datorer, mountainbikes hockeyutrustning, skidor osv. Hur
finansierar vi allt detta? Jo genom att arbeta mer.

För en inte allt för avlägsen tid var det inte ovanligt att
åtminstone en av vårdnadshavarna arbetade deltid eller inte arbetade alls. På
den tiden var det kvinnan som framför allt ”valde” att arbeta mindre eller för
all del kanske bara hade ett deltidsjobb.  Ur ett jämställdhetsperspektiv var detta inte
bra, kvinnan möjlighet till självbestämmande påverkades negativt, och hon var

då beroende av mannens inkomst för att kunna kara sig. Detta speglar sig även i
pensionerna idag. Den materiella standarden var inte heller lika hög då som nu.

På många sätt har vi fått det bättre, men resultatet är att
vi arbetar betydligt mer idag än förr, bland annat för att finansiera vår ökade
standard. Men inte nog att vi skall ha saker, som ibland kan ses som
statussymboler, Vi skall i detta även vara snygga och vältränade. Detta var
inget problem förut då arbeten i många fall var mer fysiska. Att ut och cykla
var något man gjorde till vardag som en familjeaktivitet, man gick på tur,
vandrade mm. Idag tar vi bilen till träningen med cykeln på taket. Samlas i
grupp med lyckraspäckade neonkläder, cyklar med senaste SRAM eller
Shimanoväxeln, vikbara specialdäck, kolfiber hjul direktimporterade från Kina
river av ett pass och sen hem igen. Allt detta inom dygnets 24 timmar. Dessa
skall innefatta resa till och från jobbet där du befinner dig ca 9 timmar
resväg till och från matlagning läxor med barnen och så klart barnens
aktiviteter, bara det att barnen har massa aktiviteter har blivit status, det
körs till hanboll, simning, hockey, fotboll. 

Föreningar idag är allt mindre ideella, vi arbetar mer och
har därför mindre tid att ställa upp gratis som ledare, materialare, eller att
stå i kiosken. Därför måste föreningarna straffkommendera föräldrar till att
ställa upp. Föreningarna lever ett allt tuffare liv då de måste anställa tränare
för att kunna bedriva sin verksamhet. Man höjer således medlemsavgiften och
kostnaderna ökar för den enskilde. Tänk på de som redan lever ett tufft liv
ekonomiskt, när de får säga till sina barn att tyvärr det blir ingen mer
fotboll, eller hockey far vi har inte råd. Tänk så många talanger Sverige
kommer gå miste om. Vi alla vet att talang inte sitter i plånboken.

När väl barnens aktiviteter är klara då är det mamma och
pappas tur eller hur nu man väljer att leva sitt liv. För mamma och pappa som
sitter på sina stillasittande jobb måste röra på dödköttet så att de inte drar
på sig livsstils sjukdomar så som diabetes, fetma och hjärt/kärlsjukdomar samt
massa andra sjukdomar man kan få. Helst skall det utföras i justa kompressonskläder
som i någon pseudovetenskaplig studie visar på 0,0023% ökad förmåga till
återhämtning. Svindyra är de också, men inte utan att det kan betalas med någon
extra timmas övertid eller kommande års bonus. Som vi alla vet är saker inte gjorda
av kolfiber är de inte värda att ha, kolfiber är det nya svarta, just det, de
är ju dessutom läckert svarta. Cykeln som, du försiktigt lagrar i ditt garage, sovrum
eller lägenhet, gärna inlindad i bubbelplast när du inte använder den. För alla
vet ju att en stöt kan försämra dess aerodynamiska egenskaper den skall ut och
luftas. Du känner ur vinden smeker ditt nya Giro hjälm även den aerodynamisk,
dina specialbeställda kläder från Rapha, sitter som en smäck, du känner hur din
muskeltonus ökar. Snart har du André Popps eller Måns Zelmerlövs ”superkropp”
du är ett fartmonster som susar fram i 35 knyck i utrustning värd 1-2 goda
månadslöner, du njuter av det.

Klockan närmar sig sena natten och det har blivit mörkt,
barnen sover när du kommer hem, du går in duschar och avslutar ditt
träningspass. Glöm inte att inget pass är komplett om man inte loggar det. Har
du blivit King of the Mountain (KOM) i Strava, ligger pulszonerna rätt i Endomondo
och kommer du få många ”Gilla” på Funbeat? Du kanske hinner med att kolla de senaste
foruminläggen på Ironmanblåbär tråden, kanske finns det tips om vilka däck som
har lägst rullmotstånd eller hur du skall placera vätskesystemet för att bli
mer aero.

Du har nu bara möjlighet till 6-7 timmars sömn innan cykeln
(uttalas med långt y) börjar om igen, men denna dag skall du inviga din nya
Tyr-Freak of Nature som precis har anlänt från något utländskt poståderföretag 500
spänn billagare än i Sverige. Förhoppningsvis kommer din nya drönare med Gopro-fäste
och steady cam funktion om någon vecka så att du kan filma ungarna när de åker
till Fuerteventura på träningsläger vilka läckra bilder du kan ta när din 10-åriga
dotter trampar iväg på cykelpass med andra barn eller när sonen din tar sina
första fjärlissimtag.

Ok det kanske inte riktigt är min vardag men dragen finns
där. Ibland måste jag sätta mig ner och vara självkritisk, det skrämmer mig att
mycket av det jag faktiskt ibland gör inte är något som gynnar varken mig
själv, eller samhället. Jag bidrar till att konsumera och den påverkan på vår
planet som det har. Tiden som jag spenderar med min familj känns alldeles för
liten. Jag kompenserar det med att åka väg på tex fjällsemester. För att ha råd
med det måste jag arbeta heltid, och det leder till att jag spenderar mindre
tid med min familj. Jag är alltid steget efter och det är alltid stress för att
hinna till skola, träningar och aktiviteter. Att inte hinna vara närvarande i
den utsträckning som jag vill, skapar dåligt samvete och karusellen är igång.

Vekligheten är nog snarare att jag lägger många timmar i
mörker, snålblåst och regn, dessa är inte njutningsbara vill jag lova och några
KOM i Strava tävlar jag inte om. Sanningen är att jag är en småfet man, nu mer
i medelåldern, med diabetes, astma, stomi, och klåda. Någon sexig Popps kropp lär
jag aldrig få. Jag tränar för att det inte skall bli värre och i det stora hela
är jag faktiskt riktigt nöjd med mitt liv. Jag vill i princip inte byta ut
någon del av det. Visst jag har önskemål och drömmar men jag har det
viktigaste, tak över huvudet, friska barn, mat på bordet och någon att dela
detta med och som står ut med mig och vill dela detta liv med mig.

Det är det viktiga.