I söndags tog jag mitt första SM-guld.
Ja, jag vet. Det var ett VSM-guld och i vissa tävlingar och vissa åldersklasser
räcker det med att fullfölja tävlingen för att få få guld. Riktigt så lätt var
det dock – tack och lov – inte för mig utan jag fick snällt bita ihop och
kämpa.

Det här med veterantävlingar är
sannerligen lite dubbelt. Å ena sidan lite “ja ja, det är ju kul att de
ännu kan hålla på även om det inte är på riktigt”. Å andra sidan: det är
ju självklart att man inte kan tävla på lika villkor med 25-30-åringar i
fysiskt krävande grenar som löpning, hopp och kast men man kan vara lika bra, i
relation till kroppens fysiska gränser. Helgens (i mitt fall i praktiken
söndagen) tävlingar i Karlskrona gav en  del inspirerande upplevelser, som Carl-Erik Särndals världsrekord i höjdhopp. En 80-åring som hoppar 138 cm, i klassisk
dykstil med ett par meters ansats. I en ålder då de flesta är nöjda med att
vakna på morgonen och kunna gå utan rollator. 

Eller Tage Isaksson som jag
träffade på lördagskvällens middag på Scandic. En senig herre, några år över 70
och som på kvällen såg ut att vara precis så gammal. Dagen därpå, i
tävlingskläder, framträdde en helt annan Tage. Ben som de flesta 30-åringar
skulle kunna döda för. En kropp som, om den måste sammanfattas med ett ord,
bäst kan beskrivas som genomtränad. Han avrundade sin VSM-helg med att ta sitt
tredje guld genom att springa den brutala sträckan 400 meter på 72 sekunder.
Och innan du nu tänker att det var ju ganska bra för en 70-plussare kan jag
berätta att han relativt nyligen sprungit samma sträcka på 64. Det är hårfint
långsammare än vad jag fixar, och jag är ändå en relativt vältränad 46-åring.

Sen har vi min klubbkamrat Lilly.
Vilket fenomen. 62 bast och återigen får jag ta det där om benen som de flesta
30-åringar blir mordiska av. Eller för. Whatever.

Så innan jag nu lägger ut texten
om hur stolt och nöjd jag känner mig över mitt första guld kan det vara på sin
plats att nämna Lillys svar på min fråga i bilen hem. “Vet du hur många
SM-guld du har?”. 

132. 

Varav 4 denna helg.

Sture med ett av sina två silver, jag med mitt enda guld och Lilly med, ja, en medalj i mängden kan man väl säga.

Nåväl. Min egna väg mot
prispallens högsta nivå blev inte särskilt dramatisk men det berodde inte på
att jag saknade konkurrenter. M45-fältet på 10 000 m bestod av sju löpare och jag anade att
Rickard Westergren (guldmedaljör i VSM-terrängen i höstas där jag blev sexa, mer än en minut efter Rikard på 8 km) skulle vara det största hotet. Jag anade också att det hotet
borde vara hanterbart eftersom Rickard redan gjort tre lopp på två dagar. 5000
m, 1500 m och 3000mH kan ju ta knäcken på den bäste så efter de
förutsättningarna gjorde Rickard ett fruktansvärt bra lopp, men jag tog
ledningen direkt och jag höll den till mållinjen.

Det var det positiva och det räcker väl egentligen. Ett sånt här lopp springer man (i alla fall jag) främst för placeringen, i alla fall när man har chans på medalj, men i övrigt blev det årets sämsta 10 000-meterslopp. Det kändes lätt i början (som sig bör) och efter ett 84-varv för att kalibrera fartkänslan drog jag på med fem varv mellan 82,29 och 83,56. Så långt kändes det som att det kanske skulle kunna bli ett nytt pers, men det gick över.

Ledarduon i M40, Conny Wass och Erik Framme, gled ifrån övriga fältet tämligen omgående och även IS Götalöparen Neil Lowrie drog ifrån efter några varv men i klungan (endast bestående av M40-löpare och mig) bakom dem avancerade jag till en plats där jag fick klyva den ganska hårda vinden på bortre lång. Fortsatt frisk satsning skulle innebära ensamlöpning, i alla fall om jag inte kunde komma i kapp Neil. Jag valde att ligga lågt och börja samarbeta med Solvikingen Sava Iancovici. Nu hamnade farten kring 85-86 sekunder per varv i stället men det visade sig nog vara ungefär vad jag pallade i längden. Och inte ens det mot slutet. Mina splittar i loppet talar ett tydligt språk: jag orkade inte hålla tempo utan tappade fart hela vägen, ända till den lilla uppryckningen på slutvarvet. Efter den pigga öppningen med 6:53,82 på de första två km tappade jag sakta men säkert lite fart för varje tvåkilometerssegment. 7:03,71 på varv 6-10, 7:05,64 på 11-15, 7:12,92 på 16-20 och slutligen 7:13,42 på sista tvåan.

Om det var formen som inte riktigt fanns där eller om öppningen var en gnutta för hård kan man ju spekulera om men jag tänker inte grotta för mycket. Det räckte ju, och det är gott så.

Samarbetet med Sava visade sig däremot bli framgångsrikt, inte minst för honom. Efter att ha varit ganska avsågad på den den förhatliga fjärdeplatsen närmade vi oss Neil Lowrie med ett par km kvar att löpa. Sava, som känts som en bromskloss en kvart tidigare, var nu hur pigg som helst och drog ifrån mig innan han sprang om Lowrie. Även jag gnetade mig till sist förbi Götalöparen vilket kändes skönt även om det saknade betydelse i min tävlingsklass.

Lilly och Sture hade tagit plats intill staketet vid ingången till andrakurvan och matade mig med lugnande besked om att jag hade en hundrametersledning. Det var skönt att höra när benen blivit sega. På slutvarvet slängde jag in vad jag hade men någon superspurt blev det knappast. Jag visste att tiden skulle bli ganska kass (det blev 35:31 till sist och det hade jag tyckt att det var skitbra för ett halvår sedan, men efter 34:54 i juni flyttades gränsen…) och segern var säkrad om jag bara stod på benen och med de förutsättningarna är det svårt att plocka fram det där lilla extra. 81,90 på slutvarvet innebar i alla fall att jag sprang mitt snabbaste varv sist. Alltid något, efter att det 23:e varvet gått på synnerligen beskedliga 89 sekunder.

Under slutvarvet var jag lyckligt ovetande om att Rickard Westergren lagt in en riktig rökare på slutet. I den jämna kampen mot Jens Persson om silvret spurtade han som en galning och hämtade in nästan halva mitt försprång. Någon egentlig fara var det aldrig – det återstod ändå drygt 9 sekunder och han torde ha varit rejält mör vid det laget – men det var en imponerande slutspurt.