Fördelen med riktigt lågt ställda förväntningar är att man kan överträffa dem. Perioden efter min tidiga säsongsvila har känts riktigt seg, med en riktigt usel tävling i Stockholm som bottenkänning. Att jag skulle kunna rå på förra årets succétid (37:48 på 10,6 km) från Lucialoppet fanns således inte på kartan. Jag kände att min målsättning från fordom, 39 minuter, kändes svår nog och det var nästan skönt att förhållandena (regn, tidvis hagel och friska vindar upp emot kuling i byarna) var så kass att man utan vidare kunde skylla på dem

En annan skön sak var att konkurrensen, frånsett Fred, lämnat WO. Nog för att det är roligare med jämna lopp, och dessutom skönt med klunga när det blåser kuling, men att få stryk kyler av entusiasmen lite. Okulärbesiktningen av startfältet tydde nu på att andraplatsen i princip bara krävde att jag tog mig i mål. Mikael Öhman är en duktig långlöpare men på milen ska jag inte ha några problem att slå honom. Den okände figur i röd mössa som sluggade på bakom Fred under inledningen (efter den mycket märkliga starten då någon ropade “kör!”, vilket fick hela startfältet att dra iväg några sekunder före skottet) fäste jag mig inte så mycket vid utan jag utgick från att det bara var en tidsfråga innan hans fart skulle verklighetsanpassas. 

Det visade sig att det tog ganska exakt en kilometer. När vi sprang genom tunneln under Visbyleden hade jag knapprat mig i fatt med lätta och avspända steg, och på andra sidan gjorde Rödluvan plötsligt en tvär vänstersväng vid övergångsstället. Jag ropade honom rätt men där och då gick snöret och det var Rödluvans sista livstecken i tätstriden.

Första km gick på 3:23 och känslan var riktigt lätt. Den där känslan som jag saknat i flera månader, där fanns den igen. Utmed Allégatan hjälpte förstås den kraftiga medvinden till och till 5-kilometersmärket blev snittfarten precis över 3:30. Fred hade förstås försvunnit i fjärran vid det laget och bakåt var det en rejäl lucka även om jag fortfarande kunde se trean, som av allt att döma var Mikael Öhman.

Så långt gick allt väldigt lätt och jag bara flöt fram och njöt av känslan att kunna springa igen. Några direkta tidsmål funderade jag inte på, väl medveten om att jag skulle springa rakt in i en vägg av vind nere vid havet. Redan på sjätte kilometern kändes motvinden bitvis, men där har man drygt en halv km utförslöpning ner mot havet så klockan visade på 3:25. Nästa två km tog 3:50 respektive 3:56, så vinden tog effektivt kål på all känsla av lätthet och löparglädje.

När man inte bryr sig jättemycket om tiden och placeringen är kassaskåpssäker är det förstås lätt hänt att man låter bli att plåga livet ur sig, särskilt om man vet att banan avslutas med ca två km uppförsbacke på sammanlagt uppskattningsvis 45 höjdmeter – alla segluts onda moder. Första halvan av Färjeledsbacken avnjöts dessutom i kompakt motvind så en km-tid på 4:32 är inte så mycket att säga om. I övre delen kändes det ändå ganska piggt i benen och för första gången började jag fundera över tiden. Det gällde att hitta tillbaka till flytet i det svagare motlutet på den tionde kilometern, och jag visste att om jag kom till milmarkeringen medan klockan ännu visade 36 minuter borde sub 39 vara inom räckhåll. Sista 600 är både mental och topografisk nedförsbacke.

När jag närmade mig skylten såg jag att jag låg riktigt bra till, och milen passerades runt 36:30, med 3:54 på km. Ensam i vinden på den tunga Lucialoppsbanan sprang jag alltså ungefär en minut snabbare än i det flacka Höstrusket (där jag dessutom hade gott om sällskap) för drygt en månad sedan. Banan och förhållandena bör kosta minst en minut, och utmattningen var inte värre än att jag borde kunnat springa lite snabbare om jag tvingats till det. Summa summarum: sub 35-formen är kanske inte så oändligt avlägsen som den kändes inför loppet.

Den sista lilla sträckan var det fullt ställ, och där sprang jag om ett antal motionärer från 5,3-banan. In i mål och klockan stannade till sist på 38:35. Min näst snabbaste tid i Lucialoppet med nästan en halvminuts marginal till tredjenoteringen (39:04, två gånger).

Den rena och ogrumlade glädjen fick bli kortvarig eftersom Gustav, som sprungit 5,3 km, kom fram och berättade att Axel och bästisen Filip aldrig dykt upp utmed korta banans väg. Antagligen hade de, liksom ett stort gäng förra året, missat att svänga av och fortsatt på 10,6-banan. Lite tufft för två 11-åringar, åtminstone utan att ha tränat för det. Alternativet var att de brutit och stuckit hem, men det trodde jag inte på.

Gustav fick ta nyckeln och bege sig hemåt, jag joggade tillbaka utmed banans motvarv. Uppe vid korsningen, ca 500 meter från mål, mötte jag Axel som först bröt ihop när han såg mig. “Jag orkar inte”, lyckades han hulka fram och stannade ett ögonblick. Med pepp från både mig och de vuxna motionärerna runt omkring kom han snabbt igång igen och gick i mål på 54:56. Helt sjukt. Inte minst med tanke på att han ganska länge trodde att han sprang 5,3 km som aldrig tog slut… Han fick sitt resultat godkänt på långa banan och var förstås sjukt stolt efteråt.

Filip kom strax därefter men hade fått skjuts ett par km av åskådare som uppmärksammat honom. Tappert kämpat ändå, han sprang säkert minst 8 km. Samma morgon hade han funderat på Fun Run-klassen, 2,,5 km. 

Med flocken samlad igen kunde jag koppla av. Loppet kan inte gärna beskrivas som annat än en succé, trots att det gick 47 sekunder långsammare än i fjol. Förhållandena då var bättre och vi var en tremannaklunga som kämpade om placeringar hela vägen, så det går inte riktigt att jämföra. Som prestation kändes detta nästan lika bra. Ett fall framåt!