Race Report Amsterdam Marathon

23 October 2019

Uppladdningen inför Amsterdam Marathon gick riktigt bra. PB på både Stockholm Halvmarathon & Lidingöloppet kändes som riktigt sköna formbesked. Jag har hållit mig frisk och skadefri hela året har och kunnat träna på enligt plan. Därför kändes det helt rätt att satsa på mitt A-mål i söndags.

  • A-Mål: 3 h 15 min (snittfart 4:37)
  • B-mål: 3 h 20 min
  • C-mål: Kliv Kliv, överlev och ta dig i mål! För om jag inte klarar 3:20 har jag förmodligen väggat eller fått problem med något.

Starten för Amsterdam Marathon gick 09:30 från Olympisch Stadion. Klockan ringde därför redan 06:30 för att hinna få ner den PB-avgörande frukosten: GRÖT! Kostupplägget innan ett halvmarathon eller marathon ser oftast ut så här för mig:

  • 3h innan start: gröt med banan & kaffe
  • 2h innan start: rödbetsjuice
  • 1h innan start: en banan

Min energiplan inför loppet var en gel var 5:e km (varannan med koffein). Jag hade med mig gels som skulle räcka halva loppet för att sedan nöja mig med de gels som serverades vid energistationerna.

Det fanns inga farthållare för 3:15 utan jag kunde välja på 3:10 eller 3:20. Att hänga på 3:10-gänget skulle innebära en stor risk för att vägga. 3:20  var inte ett alternativ från start eftersom jag ville försöka nå mitt A-mål så länge det kändes bra och rimligt. Jag bestämde mig därför för att springa själv och klara mig utan farthållare.

Det var riktigt trångt de första kilometrarna så det gick lite långsammare än man hade önskat… Det kanske var lika bra eftersom det är lätt att gå ut för hårt i starten av ett lopp 😉 Efter 3-4 km blev det mer utrymme och jag kunde äntligen komma in i min tänkta marafart. Efter 4 km passade jag även på att hämta fin pepp & energi från cheerzonen där ett gäng löparvänner från Ssideline City stod. De som skulle springa halvmaran startade senare på dagen så de hade tid att heja fram oss marathonlöpare.

Kilometrarna rullade på inne i stan och efter 14 km var det dags att springa ut från city och längs med floden Amstel. Det bjöds på skön underhållning med sång & musik från båtar och människor på flyboard-skor i ute på floden. Vi fick också se eliten swisha förbi på andra sidan floden.

De första 21 km kändes riktigt bra. Pulsen låg stabilt under tröskel på ca 170 och vi hade börjat springa in mot stan igen (min tröskelpuls ligger på ca 180 & maxpuls på 195). Men kring 25 km fick jag börja dra av något på farten för att hålla pulsen nere. Det började kännas som att 3:15 skulle bli tufft så jag började sikta in mig på B-målet istället. 3:20 gänget var mig redan hack i häl så jag valde att hänga på dem när de kom ikapp vid 25 km med sin stabila 4:45-4:50 fart.

25-30 km flöt på fint med 3:20-gänget. Det var riktigt skönt att slippa hålla koll på farten själv. Men vid 30 km började det hugga till i magen. Riktigt onajs känsla som var mycket värre än vanlig håll. Plockade upp en hård geltub på gatan för att ha något hårt att trycka in i handen (knep för att förflytta smärtan vid håll till handen istället) och försökte bita ihop och springa på ändå. Smärtan gick inte över så till sist fick jag släppa 3:20-gänget och sakta ner till 5-fart. Det hjälpte inte heller så jag började gå för att se om magsmärtan skulle släppa då. När det inte heller hjälpte så började jag spana efter en plats där jag kunde bryta loppet och ta mig tillbaks till målområdet. Det verkade inte som det fanns något bra sätt att ta sig tillbaka på så det var lika bra att springa vidare. Jag hade ingen koll på tiden längre utan nu handlade det bara om överlevnad fram till målgången på stadion.

Efter 40 km släppte äntligen smärtan i magen och jag kunde öka farten igen. Jag trodde att farthållarna för 3:30 hade sprungit förbi mig för länge sen, men efter 41 km kom de ikapp mig. Energin var tillbaka i kroppen så jag hängde på dem och lyckades springa in på 3:28:55 trots allt.

Att missa mitt A-mål med 14 min & B-målet med 9 min är svårt att vara nöjd med. Men i söndags fanns det inte mycket att göra åt magkrampen. Dagsformen var riktigt bra, benen var fräscha och pannbenet satt där det skulle. Jag är ändå nöjd med att jag genomförde loppet och tog mig i mål. Ett marathon är lååångt och det är mycket som kan hända med kroppen under 42 km.

Årets sista utmaning är genomförd och nu väntar en lugnare period med fokus på triathlonträning istället för lopp. Eftersom det blir en flytt upp till Åre i vinter, så kommer det också att bli en hel del längdskidåkning och alpint. Det ryktas om att längdskidåkare har de bästa VO2max-siffrorna… Därför tror jag inte att det skadar att byta ut ett gäng löppass mot längdskidor ;). Nästa utmaning är passande nog Vasaloppet också. Fortsättning följer på skidkarriären….

Over & Out!

/Natta

Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.