När jag på annandagen i fjol störtade nerför trappen och kraschlandade på hallgolvet hemma kändes det just då inte som ett framgångsrecept. Men mycket tyder på att det plötsliga lyftet jag fick efter några års kräftgång faktiskt till stor del var en effekt av det ofrivilliga självmordsförsöket.

Hela högersidan blev rejält mörbultad och den lilla frakturen i armbågen tog tillfälligt fokus från det som blev det mer långvariga problemet, en utgjutning i knät som en vecka senare satte effektivt stopp för träningen. Efter flera år med mycket höga träningsnivåer, där jag till och med under kortare skadeperioder kunnat snitta 3-5 mil i veckan, och när jag varit hel snarare legat kring 8-9 mil, fick jag bita i det sura äpplet och totalvila från löpningen under sex veckor. Visst alternativtränade jag lite, men det var inga mängder att tala om.

Desto större blev överraskningen när jag efter ett par månaders eskalerande träning, helt utan förväntningar och utan att göra någon maxprestation, lyckades solospringa lika snabbt i comebacken Guteterrängen som när jag tampades mot Tommy för tre år sedan. Fortfarande 21 sekunder från mitt banpers från 2011 men det var en föraning om att kroppen tänkt svara detta år.

Innan jag försöker analysera varför allt plötsligt stämde i år tänkte jag räkna ner årets fem höjdpunkter på tävlingsfronten.

5. Terräng-SM i Västerås, oktober. Som prestation var min mästerskapsdebut egentligen varken succé eller fiasko utan ungefär vad man kunde förvänta sig, men sjätte bästa M45-gubbe i landet är ju inte så tokigt. Mästerskapslöpning gav dock mersmak – det var kul med ett stort startfält av duktiga tävlingslöpare, och att göra ett lopp där man uteslutande springer på placering i stället för att noja över kilometertider.

4. Oavgjort mellan Ladingsränne och Viruddenloppet. Två ganska odramatiska millopp men Ladingsränne går till historien som “plötsligt händer det” – efter åratal av misslyckade sub 36-försök small det bara till, och detta under ganska svåra förhållanden på en osnabb bana. 35:46! I När var däremot förhållandena goda på årets Viruddenlopp och i helt ensam majestät putsade jag ytterligare på tiden och satte mitt nuvarande PB, 35:37.

3. Långlöparnas kväll. 35:48 är faktiskt mitt långsammaste millopp i år (till och med i tungsprungna Lucialoppet passerade jag milen några sekunder snabbare “på vägen”), vilket säger en del om jämnheten. Det är dock det enda på bana och därmed det enda som är fullständigt odiskutabelt ur banmätningssyn. Att jag rankar loppet så högt beror dock mest på hur tävlingen gestaltades. Det var lite av ett taktiklopp där jag öppnade mycket försiktigt för att springa upp mig till en klar ledning, bli infångad på upploppet och slutligen vinna med 3 hundradelar efter en stenhård spurtstrid mot Lorenzo Nesi. Heatseger på Stockholms stadion i ett skitkul lopp.

2. Levaloppet. När 36:an var ur vägen återstod det lika gäckande 1:20 på halvmaran. Kapacitetsmässigt skulle ju det närmast vara en formalitet, men när man börjar komma upp över två mil kan det hända mycket. Och så ska man ju ha hanterliga förhållanden. 27 grader och stekande sol är exempelvis inte perfekt. Banan är dessutom inte den snabbaste. Platt, förvisso, men mycket grus och ojämnheter samt rejält knixigt på sina ställen. 1:20:14 under de förhållandena betraktar jag därmed som succé  trots att det på papperet var en miss. 2017 siktar jag direkt på sub 79 om väder och bana tillåter.

1. Lucialoppet. Kul att avsluta ett succéår med årets bästa tävling, och detta efter genomförd säsongsvila. Banan är tuff med nästan 2 km uppförsbacke på slutet, med uppskattningsvis 45 höjdmeter, och blåser gör det ju alltid i december. Tre år i följd har jag varit nära att spräcka 39 minuter på 10,6-kilometersbanan och att jag skulle lyckas med det i år var kanske ingen jätteskräll. Men att jag skulle krossa 38-vallen också, och dessutom spöa Reintz och Mackan i en spännande positionsstrid om tredjeplatsen var mer oväntat. 37:48 innebar dessutom att jag passerade milen på ca 35:45 – mitt näst snabbaste millopp någonsin och detta efter två km uppförsbacke i motvind, där farten bedarrat till 4:05-4:04. Hade det varit platt skulle sub 35 varit i farozonen, så där lägger jag fokus 2017. Milperset ska börja med 34!

Några fiaskon blev det förstås också. Sliterännet visade att man, även med fysisk toppform, behöver ha huvudet med sig när man springer. Att öppna ett 15 km terränglopp i 5k-fart kan bara sluta med soppatorsk och det gjorde det också. Lidingö var inte heller någon succé, men 2:07 är trots allt ingen katastrof. Det visar sig år efter år att slutmilen på Suffer Island är en riktig utmaning.

Men varför gick det (Slite undanräknat) så lätt att springa snabbt år? Vad kan jag ta med mig?

Ytligt sett skulle man kunna dra slutsatsen att mängd och kontinuitet är överskattade, eftersom det var när jag först var skadad och sedan återgick till en något lägre och betydligt ojämnare mängdnivå som allt släppte. Det tror jag dock är att missa målet – de senaste tre årens idoga kilometersamlande låg förstås kvar i min aeroba ryggsäck och den arbetsinsatsen tror jag varit avgörande för att lägga grunden. Däremot fick min gamla kropp kanske aldrig riktigt tillfälle att återhämta sig så att jag fick full utväxling på insatsen förrän en skada satte tillfälligt stopp.

Inte heller där har vi dock hela svaret. Jag hade en kort skadeperiod även våren 2015 utan att det ledde till en succésommar. Slutsatsen måste bli att det både är vad jag gjorde och inte gjorde detta år som till slut gav utdelning på tidigare insatt kapital. Jag fortsätter på punktlistekonceptet, utan inbördes rangordning:

* Explosivitet. Det är knappast någon hemlighet att detta varit min svagaste punkt, alltid. Jag har liksom inga snabba muskelfibrer, och ändå förtvinar de av ålder. Den fart jag kan hålla genom en serie 10*200 m är nära nog identisk med min sprinttoppfart. Det är inte heller någon hemlighet att de flesta tenderar att träna mest på sånt man redan är bra på, eftersom det är roligare än att känna sig värdelös. I våras hittade jag dock äntligen en form för explosivitetsträning som funkade. Det handlar verkligen inte om några enorma insatser vare sig i tid eller utmattning, utan nyckeln är helt enkelt kontinuitet. Det nya utegymmet vid P18 har låga häckar som jag jämfotahoppar några serier igenom 1-2 gånger i veckan, ibland även med lite högre jämfotahopp upp på en stubbe intill. De närbelägna “Tre kullar” framför arenan är perfekta för branta, explosiva kortbackar – 6-8 sekunder full patte uppför, kort jogg ner och så två till på raken. 1-3 varv, 1-2 gånger i veckan. Bra skit.

* Löpskolning. Jag är ingen stilikon, och det delas inte ut några stilpoäng i löpning. Men ett  bra steg är inget handikapp. Löpskolning är inte skitkul och jag har alltid känt mig lite osäker på vad och hur jag ska göra, men en kombination av ledaruppdraget med Levaloppsgrupperna och några års nötande med Evil Bengt börjar ge resultat och jag känner mig inte längre totalt handfallen. Precis som i punkten ovan handlar det om att köra ganska lite och kravlöst men regelbundet snarare än att ha ett jätteambitiöst program som man aldrig genomför. Ett par gånger i veckan under pågående uppvärmningsjogg före kvalitet slänger jag in lite skipping, bakåtkickar, höga knän och kanske nåt mer, samt 3-5 korta stegringar. Totalt kanske 2-3 minuter utan att behöva stanna. Det ger faktiskt effekt, och dessutom väcker det kroppen inför kvalitetsövningarna.

* Återhämtning. Att knarka kilometer är stort, att hinna få ut träningseffekten från dem är större. Efter att tidigare år ha matat 8-10 mil i veckan, undantagsvis ända upp till 12 mil har jag detta år gjort korta perioder kring 8-9 mil men det har hela tiden funnits insprängda veckor med  betydligt lägre mängder, inte minst i samband med tävlingar. Jag har haft lite av ett missbrukarförhållande till loggandet av km men när jag tidigt i år fick kvitto på att det faktiskt gick snabbare trots/tack vare färre och mer ryckigt disponerade träningskilometer kunde jag spänna av. Att jag nu i höst dessutom lyckades förmå mig att ta två veckors säsongsvila utan att vara trasig kan ha bidragit till att höja nivån ytterligare inför Lucialoppet.

* Mentala barriärer. OK, det förklarar inte att det började gå så lätt i våras, men följden av det blev att tidigare uppsatta drömgränser, som med åren nästan börjat bli mentala barriärer snarare än sporrande mål, plötsligt flyttades framåt en bra bit. Jag hade börjat tvivla på 36-minutersvallen, men genom ett enda lopp (Ladingsränne) förändrades allt. Inte nog med att jag sprängde vallen med 14 sekunders marginal, det skedde i ett blåsigt och lite kuperat lopp där andra halvan var sololöpning, utan formtoppning och det kändes som att det fanns mer att ge. Från att ha sett 36 som nästan ouppnåeligt är jag nu tämligen säker på att jag kan spränga 35 nästa år om hälsan är med mig. Därifrån är det vääääldigt långt till 34 minuter, inte minst för en 46-åring, men man ska inte sätta upp några gränser för vad som är möjligt utan bara mata på. Man äter inte en elefant i en tugga men om man tar det bit för bit är allt möjligt.

Utifrån detta dristar jag mig att sätta upp följande hårda och mjuka mål för 2017:

1. Halvmaran. Med bara ett försök 2016 och detta i hög värme återstår 1:20-gränsen även om jag jobbade mig väldigt mycket närmare. Under mer gynnsamma förhållanden ska dock 1:19 vara en skamgräns och 1:18 inte helt omöjligt.

2. Milen. 35 minuter, gärna med marginal.

3. 5k. Kunde jag tangera mitt banpers på Lucialoppets första 5 km ska sub 17 vara skamgränsen. Jag behöver dessutom den snabbheten för att lyckas med 1 och 2.

4. Hålla Reintz och Öman bakom mig. Henrik har alltid snäppet snabbare än mig, och när jag höjt mig har han höjt sig i motsvarande grad. Har jag slagit honom någon enstaka gång har det varit för att jag lyckats pricka en bra dag samtidigt som han haft en dålig. Att slå honom i Lucialoppet trots att han persade var således en milstolpe och lite av ett utplånat spöke. 2017 kommer jag inte känna mig slagen före startskottet, eller bara för att han får en liten lucka på första halvan. Jag vet att jag måste vara jävligt bra för att slå honom men det är den sporren man behöver. Med Öman är det lite tvärtom, det vill säga jag har nästan aldrig tagit stryk av honom. Är han hel är han dock och flåsar i nacken och med 14 års åldersskillnad i hans favör får jag verkligen pressa mig om jag ska fortsätta att erbjuda honom utsikt mot min rygg. Men den förmånen vill jag inte ta ifrån honom så det är bara att bita ihop.

5. Veteran-SM. Jag hoppas kunna komma ifrån för ytterligare något gubbmästerskap 2017. Terrängen var kul och den går i logistiskt genomförbara Huddinge i höst, men det vore även kul med ban-SM. 10 000 meter under 35 skulle sannolikt ge goda chanser till medalj, och det vore stort.

En viss ödmjukhet ska tydligen vara klädsam och jag är förstås plågsamt medveten om att inget går att ta för givet i någon ålder och allra minst när man blivit gammal nog att börja fundera över hur man ska fira 50-årsdagen. Men med en kombination av tur och hårt jobb vet jag att 1-5 är möjliga.

Jaha, då var det väl bara att genomföra då.