Ny bana och den näst varmaste upplagan av Stockholm Marathon genom tiderna, två faktorer som gjorde det svårt att uppskatta vilket tempo kroppen skulle orka med och vilka tidsmål som var rimliga.  En sak var säkert, det skulle bli en riktigt tuff utmaning för alla löpare!

För egen del drog jag ner målsättningarna något inför starten, men hade fortfarande förhoppningar om ett snabbare lopp än förra året eftersom formen är mycket bättre i år. A-målet (innan jag insåg att det skulle bli upp mot 30 grader) var 3h och 15min, men ju säkrare väderprognosen blev drog jag ner målet till 3:20-3:25…

Det farliga med den nya banan i år var att de första 15km var väldigt lättsprungna. Väl medveten om detta försökte jag hålla igen och lyckades hyfsat bra genom att hålla 4:50-fart istället för 4:37. Men så här i efterhand borde jag ha öppnat ännu lugnare, då kroppen sa ifrån senare i loppet…

Det kändes fortsatt stabilt runt Djurgården och mot Slussen. Här började jag få lite pepp och hejarop av släkt och vänner, vilket gav extra motivation att fortsätta kämpa på. Första halvmaran passerade jag på 1h & 42min och jag var fortfarande i fas för att springa på ca 3:25, men då skulle det krävas att jag fortsatte hålla tempot hela maran.

Slussen kom och det var dags för den tuffaste delen av banan på Södermalm. Efter ca 27km började tankarna om att eventuellt bryta loppet dyka upp, då energin var nere på 0, men jag bestämde mig för att ta mig till 30km-markeringen. Kämpade för att hålla något sorts tempo och lyckades, med hjälp av peppande musik och en härlig publik på söder, ta mig till energistationen vid 32km. Letade efter närmsta tunnelbanestation för att bryta och ta mig tillbaks till stadion, men efter att ha fått i mig några muggar vatten och lite buljong fick jag lite ny energi och joggade igång igen. Nu med ett nytt mål: att ta mig över Västerbron och till Stadshuset, där jag skulle få lite mer pepp av nära och kära.

Väl på Västerbron fick jag uppleva något jag sett många drabbas av i slutet av ett marathon: kramp! Vaderna började hugga, men med några korta stretch-stopp gick det ändå att jogga vidare. Helt plötsligt var det bara 5km kvar och nu kickade pannbenet in ordentligt. Vad är väl 5km med kramp när man har sprungit 37km?! 😉  Jag skulle ta mig i mål, oavsett hur dålig tiden skulle bli.

I mål tog jag mig på 3h & 40min, 10 min långsammare än förra året och 20 min ifrån tidsmålet. Är självklart besviken över att jag inte kunna hålla ihop det bättre, men är samtidigt nöjd över att jag kämpade mig i mål. Även om jag inte fick med mig en bra tid, så fick jag ännu lite starkare pannben och erfarenhet av att springa långt i värme.

Nu har det gått två dagar sen maran och kroppen känns förvånansvärt bra. Självklart trötta och sega ben, men inga skavsår eller skadekänningar. Kommer inom kort bestämma mig för ett revansch-lopp och det lutar åt Frankfurt Marathon i höst…

To be continued…

/Natalie