Race Report: Swiss Alpine 43K

by

29 July 2019

Efter att ha sprungit 6st asfaltsmarathon kände jag att det var dags att testa på en ny utmaning och att springa ultradistanser är inget som lockar… Så varför inte prova på att springa ett marathon i Alperna?!? För 2år sen var jag och Amanda och vandrade för första gången i alperna(Chamonix), och det gav mersmak. Vi båda gillar äventyr och tuffa utmaningar, så Swiss Alpine 43K med sina 1424 höjdmeter kändes som något för oss!

Det fanns inte så mycket tid att ändra om träningen från relativt “platta” Stockholm Marathon till Davos, men jag lyckades få till några riktigt bra backpass och några långpass. ”Monday Madness” i Hammarbybacken tillsammans med ett starkt gäng löpare från Ssideline City Run Club, 2 långpass som coach för TSM Running och ett långpass ute på Lidingö tillsammans med “We Who Run Club Lidingö”.

Jag åkte ner till Davos på torsdagen för att hinna njuta lite av alpmiljön tillsammans med Amanda och Andreas innan loppet som var på lördagen. Kanske inte optimalt att vandra runt i Alperna dagarna innan ett marathon, men i de magiska landskapet är det helt omöjligt att inte ge sig ut i bergen! Vi unnade oss dock linbanan upp till toppen av Jakobshorn 2500 m ö.h. på fredagen, för att vandra runt på toppen och njuta av vyerna.

 

Klockan ringde 07:30 på lördagen och jag vaknade upp med en bra känsla i ett soligt Davos!  Dock väl medveten om den oroväckande väderprognosen inför loppet… Men lite åskoväder och regn lät ändå mer behagligt än värmeböljan som hade varit dagarna innan. Taggade och lite nervösa så undrade jag och Amanda vad vi hade gett oss in på när vi stod i startfållan. Det vi visste var att det skulle bli riktigt tufft, men förmodligen också otroligt vackert och värt varenda höjdmeter!

Startskottet gick och vi började med några platta kilometer ut från Davos som ligger 1500 m ö.h. Första 10k var relativt lättlöpta(som Lidingöspåret ungefär) så jag passade på att njuta av att jag kunde rulla på i 4:50-5:30.fart. So far, so good…men efter 11-12km började höjdmetrarna smyga sig på och vid ca 14km började den tuffa klättringen som skulle ta oss upp till Scalettapass på 2600 meters höjd. Snittfarten gick ner för varje kilometer, från den behagliga 5-farten till 7-fart till 9 till 11 och till 13 när det var som brantast. Inte nog med att det var den tuffaste delen av banan, så öppnade sig även himlen upp sig och regnet öste ner när åskoväder svepte in över oss. Hög höjd med lite syre kombinerat med kuperingen och en nedkyld kropp gjorde det riktigt tufft. Jag trodde regnet skulle avta, så avvaktade med att dra på mig min regnjacka, men efter 1h ösregn så åkte den på och det var nog ett bra drag med tanke på att jag fick höra att det bara var 5 grader uppe på toppen i regnet.

Väl efter första toppen fick benen äntligen känna på lite löpning igen, då några plattare kilometer väntade innan den sista stigningen. En smal stenig trailstig med stup åt ena hållet i regn, lera och snö krävde dock ett ordentligt fokus för att inte snubbla och slå ihjäl sig… Men det flöt på och precis när man kommit in i det så var det dags för den sista stigningen till Sertigepass 2739 m ö.h. Höjden kändes av då jag började bli ganska yr och låg i kroppen, men med mantrat ”Kliv, kliv, överlev” så tog jag mig på något sätt ändå upp till toppen 😉 Jag visste ju att belöningen var inom räckhåll, 19km utförslöpning!

Efter dryga 3h och 25km löpning/klättring vart det ÄNTLIGEN dags för utförlöpningen, min styrka! Som ett tecken från ovan slutade det regna och solen gjorde come back. De första kilometrarna var riktigt branta och tekniska utför, men jag fick en duktig tjej framför mig som verkade ha riktigt fin teknik och flög fram. Jag tänkte att vågar hon, så vågar jag! Tog därför rygg på henne och lät benen rulla och vi sprang förbi herrlöpare efter herrlöpare. En riktigt boost för självförtroende att plocka alla herrlöpare som hade klivit om mig med sina stora steg i stigningen till toppen. Vi öste på och jag tänkte att det här får bära eller brista och hoppades att benen skulle hålla halvvägs utför i alla fall. Det blev lite mer lättlöpt med större grusvägar efter ett tag och jag kände att jag hade mer att ge… Så jag sprang om den duktiga utförslöparen, som verkade ha fått tunga ben, i jakten på andra löpare!

Efter drygt 4h löpning och med 10km kvar lyckades jag få ihop matten huvudet och räkna ut att sub-5h nog var möjligt för mig om det fortsätter gå utför. Inför loppet hade jag gjort lite research på hur fort de snabbaste kvinnorna springer Swiss Alpine och 2018 vann Ida Nilsson på 4:03 och topp-3 för min åldersgrupp var 4:10, 4:16 & 5:10. Så ett sub-5 lopp skulle kunna placera mig riktigt bra! Men de sista 10k var tuffare än vad jag hade väntat mig och de dök upp en helt del småbackar, även om det mestadels gick utför. Med 1km kvar hade jag mindre än 5min på mig för att springa in under 5 timmar, så jag gav järnet och lyckades springa sista kilometern i 4:35-fart. Vet inte hur jag kunde ha krut kvar i benen för en sån slutspurt efter 42km löpning uppe i Alperna, men det gav resultat och min sluttid blev 4h 59min 50s. Hela 10 sekunders marginal till och med 😉

Tiden räckte till en 3:e plats i min åldersgrupp och en 8:e placering total bland damerna. Är riktigt nöjd med min Alp-debut, särskilt eftersom jag inte riktigt visste hur min kropp skulle palla med en så kuperad bana och höjdskillnaden. Hade hoppat springa på 5-6h, men att komma under 5 var helt klart över förväntan!

Nästa löpäventyr är mindre än 3 veckor bort och det blir BAMM30. 2 dagar fjällorientering uppe vid Riksgränsen tillsammans med Stefan i MIX-klassen. Ska också bli en riktigt kul och annorlunda utmaning kombinerat med fjällvandring ute på Lofoten i Norge. Längtar! #TheMountainsAreCalling

Over & out!

/Natta

Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.